Penny Dreadful

Jag avskyr krav, jag avskyr att ni bryr er om mig, jag är en jävla belastning för samhället och jag är fullt medveten om att jag har kostat er pengar när jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp, mänskligheten äcklar mig ibland, det vore så mycket enklare att hata mig själv till hundra procent om alla andra gjorde likadant, om ingen trodde på att jag kan leva ett nyktert liv eller skriva uppmuntrande ord, känna empati, sympati.

Kanske var det bättre utan bloggen, jag kunde hata mig själv ifred och ingen la sig i. Kanske behöver även jag, Penny, detta, få höra att det finns hopp.

Ni äcklar mig stundtals men jag älskar er resten av tiden!

Det är nästan så att jag önskar att min familj kallade till hjälp och placerade mig på ett hotellrum, låser dörren och inleder en intervention, men det skulle inte hjälpa,  dom kan inte klippa av trådarna till mig mer än vad dom redan har gjort, jag får inte pengar eller tak över huvudet av dom, dom har ingenting dom längre kan ta ifrån mig. Jag vet att dom inte på några som helst grunder älskar den Penny jag är idag men dom förstår inte heller att den gamla Penny inte finns längre och även om jag skulle öppna dörren nykter och clean en dag så är jag många missbrukar-år äldre nu.

Det finns inte mycket liv kvar i mig, jag brinner inte längre, glöden syns inte, bara rök som slingrar sig upp i luften med ojämn bana och sprider ut sig tills den inte syns längre. Jag börjar svalna och glida iväg.

Jag har så mycket att berätta men samtidigt så har jag så mycket minnesluckor av sista tiden så allting är väldigt osammanhängande.

...är tillvaron aldrig normalt. Jag är så körd, så fruktansvärt jävla körd. Två dagar i häktet, släppt, friad, absinensen gör sig så påminnd som den bara kan när man sitter i häktescellen och jag har aldrig varit med om mer sura polisklädda varelser. När man sitter på golvet och vaggar, när man river upp sår på kroppen p.g.a abstinensen, när man hallucinerar, fryser och svettas om vartannat, när man ber om hjälp, ber om nåd, ber om att få gå på toaletten och kräkas men istället kräks på sig själv för att dom inte kommer i tid, då är livet inte så jävla härligt längre.

Heroin, speedballs, hallucinationer.
Då jag startade bloggen var miott liv visserligen lite vrickat men vad som har hänt sista tre månaderna... ja det är verkligen så jag funderar om jag inte har nått botten nu. Botten av sprutan liksom.
Jag känner knappt igen mig själv längre, till sättet. Utseendet började förändras redan efter min första dos av heroinet men det tänker man inte på, i samma sekund då får i dig den flytande vätskan så försvinner allt det gamla och för ett tag så är du på toppen sedan dalar du ner, fortfarande hög men det känns som att det har gått ur kroppen , man är inte kvar på den där fantastiska utomkroppsliga och extraordinära nivån som första sekunderna och minuterna av ruset, det är inte fören heroinet verkligen går ur kroppen, på riktigt, som du förstår att även när du seglat ner från toppen så är du fortfarande hög.

Just nu skulle jag ge allt för att få i mig lite mat, helst soppa. Min vikt står på 41,2 kg nu trots att jag äter utan att ha en egentlig matlust, jag äter mer än förr. 

- Ibogain ja...det är inte många som föreslår det och jag förstår varför, jag är själv väldigt emot det, det är ingenting för mig men tack för tipset, NI är för vänliga som kommer med tips, förslag och berättar en rad eller två om era liv, jag förstår fortfarande inte att någon ens vill läsa om mitt sketna liv så som det ser ut -  

Jag behöver hjälp. Jag gråter heroin. Jag svettas heroin. Jag luktar heroin. Jag ser ut som heroin. Jag är heroin.