Angelica var borta, var eller när hennes begravning hölls vet jag inte.

Jag hade en släkting som flög in från Spanien, anledningen var att min mamma fyllde 50.
Att jag skämde ut mig själv och min familj finns det inget frågetecken om. Jag förstörde hela dagen för henne och jag sa bara förlåt och kläckte ur mig att det är en helt vanlig dag, hon kan väl fira imorgon om hon vill. Den spanska släktingen tog min hand och sa bara "penny, my penny" och suckade. De andra som fanns där, 70 gäster, bara tittade på mig.
Sluddrande bad jag om ursäkt till en mycket gammal dam som satt på en stol i närheten av mig, hon skrek, hon skrek att jag var en narkoman och inte var välkommen dit, jag var ett luder och ingenting att ha, sen kastade hon ett vinglas i min riktning. Det var min mormor, jag kände inte igen henne fören jag skulle gå därifrån, efter att hon hade attackerat mig verbalt. Min egen mormor tyckte inte om mig. Men vad spelar det för roll? Jag tycker inte om mig själv heller. Jag tog så många vinflaskor jag kunde få med mig då jag gick därifrån.

Jag känner mig inte värd mycket, jag tror inte att heroinister som har varit med i år och år av detta liv tycker om sig själva eller samhället för den delen.

Jag hade nu en lägenhet som jag ensam skulle lyckas betala hyran för sedan Angelica skickades till skyarna. 
Det var ganska femtio-femtio bland människorna som påpekade mitt utseende, en del sa att jag såg precis ut som en pundare, andra sa att jag är väldigt söt och vacker. Men dom ser bara mitt ansikte. Ta en titt på resten av kroppen, se alla ärr och annat så kommer du att äcklas.

Idag är en dag då jag fick en kommentar om att jag skämmer ut mig själv när jag visar mig ute och i nästa veva säger en kvinna att jag är så vacker och frågar varför jag gör såhär mot mig själv.  Då kom jag in på det här ämnet när jag satte mig ner vid datorn. Det händer inte ofta att någon frågar varför jag går så här mot mig själv, att jag kan bättre, att jag borde söka hjälp. Här i Stockholm är dom vana vid pundare som glider omkring, det är inget nytt.

Som heroinist ses du ofta som ett hopplöst fall.

- Penny Dreadful -