Angelica var borta, var eller när hennes begravning hölls vet jag inte.
Jag hade en släkting som flög in från Spanien, anledningen var att min mamma fyllde 50.
Att jag skämde ut mig själv och min familj finns det inget frågetecken om. Jag förstörde hela dagen för henne och jag sa bara förlåt och kläckte ur mig att det är en helt vanlig dag, hon kan väl fira imorgon om hon vill. Den spanska släktingen tog min hand och sa bara "penny, my penny" och suckade. De andra som fanns där, 70 gäster, bara tittade på mig.
Sluddrande bad jag om ursäkt till en mycket gammal dam som satt på en stol i närheten av mig, hon skrek, hon skrek att jag var en narkoman och inte var välkommen dit, jag var ett luder och ingenting att ha, sen kastade hon ett vinglas i min riktning. Det var min mormor, jag kände inte igen henne fören jag skulle gå därifrån, efter att hon hade attackerat mig verbalt. Min egen mormor tyckte inte om mig. Men vad spelar det för roll? Jag tycker inte om mig själv heller. Jag tog så många vinflaskor jag kunde få med mig då jag gick därifrån.
Jag känner mig inte värd mycket, jag tror inte att heroinister som har varit med i år och år av detta liv tycker om sig själva eller samhället för den delen.
Jag hade nu en lägenhet som jag ensam skulle lyckas betala hyran för sedan Angelica skickades till skyarna.
Det var ganska femtio-femtio bland människorna som påpekade mitt utseende, en del sa att jag såg precis ut som en pundare, andra sa att jag är väldigt söt och vacker. Men dom ser bara mitt ansikte. Ta en titt på resten av kroppen, se alla ärr och annat så kommer du att äcklas.
Idag är en dag då jag fick en kommentar om att jag skämmer ut mig själv när jag visar mig ute och i nästa veva säger en kvinna att jag är så vacker och frågar varför jag gör såhär mot mig själv. Då kom jag in på det här ämnet när jag satte mig ner vid datorn. Det händer inte ofta att någon frågar varför jag går så här mot mig själv, att jag kan bättre, att jag borde söka hjälp. Här i Stockholm är dom vana vid pundare som glider omkring, det är inget nytt.
Som heroinist ses du ofta som ett hopplöst fall.
- Penny Dreadful -
Angelica som innan varit så likgiltig över graviditet och barn blev efter en tid väldigt deprimerad. Jag tror att dom kallade det för förlossningsdepression. Angelica pratade om djävulen , hon var ledsen hela tiden. Djävulen skulle ta henne sade hon, jag gick ut och skulle fixa något att äta, när jag kom hem var Angelica död. Hon hade tagit sitt liv, hon skrev i sitt avskedsbrev att hon kände, skam, sorg och förlust. Heroinet var inte utblandat och hon hade tagit en dubbeldos, det är vad vi fick höra. Hon hade tidigare pratat om döden men jag trodde inte att det skulle bli så här.
Det gör ont i mig att skriva om Angelica när hon inte finns med mig längre. Bästa vänner som missbrukare och jag hoppas att vi hade varit det även utan heroinet dock är det väldig osannolikt.
Angelica var alltid den som pushade på om att fixa pengar, fixa kabbar, fixa bensodiazepiner, fixa flunitrazepam.
Hon ville aldrig sätta en sil ensam, hon ville ha någon med sig.
Heroinet förstör oss och jag har förlorat många vänner på grund av deras kärlek till heroin.
Jag förstår att ni tänker "har du inte lärt dig en läxa då?" , som missbrukare så kan jag tänka "fan vad trist, jag älskade dig" och nästa tanke blir "fan jag måste hem och fixa iordning en spruta" . Så sjukt är det. Jag är medveten om hur sjukt det är men mitt beroende kommer först, jag måste ha min substans för att orka stå på benen, för att leva, suget, beroendet är så pass starkt att jag kopplar bort allting annat när jag har slut heroin och måste jaga tag i mer, jag tänker på avtädningen och jag tänker på hur jävla dåligt jag kommer att må, men andra tankar finns inte; "hur mår mamma", "jag saknar Angelica" , dom tankarna finns inte, det är bara "heroin heroin heroin måste få tag i mitt jävla heroin" .
- Penny dreadful -
Senare samma dag så hade Angelicas mamma spårat upp henne och möttes av mig i landstingetskläder och Angelica med en spruta i armen. Hennes mamma skulle ringa polisen, Angelica var faktiskt fortfarande på rymmen men ingen brydde sig nog om henne längre, det hade gått så långt tid, någon annan hade säkerligen fått hennes plats nu.
Hennes mamma klagade på hur mycket Angelica hade magrat, hur dåliga tänder hon hade, hur otroligt små pupiller hon hade. Angelica sluddrade bara något tillbaka, jag var ganska klar och försökte övertala hennes mamma att lämna lägenheten för hennes eget bästa, att inte se alla misär.
Vi var döda på utsidan och döda på insidan.
Hennes mamma var den som sade till oss hur vi har förstört oss, söta Angelica har blivit en sunkig pundare som inte duschade speciellt ofta och som knullade äckliga gubbar. Hon visste givetvis inte hur jag hade sett ut innan, detta var vårat första möte, men hon påpekade att jag säkert hade varit en mycket söt ung kvinna " en gång " .
Efter vad hennes mamma hade sagt så började Angelica prata om döden vissa dagar och om att bli ren andra dagar.
Angelica var lika kluven till livet som jag var.
- Penny Dreadful -
Jag behövde inte fundera länge, jag vill inte leva detta livet längre, den ständiga jakten, den ständiga paranoida jobbiga situationen för att inte bli inplockad av polisen, alla sönderstuckna vener, desperationen och frustrationen när man inte fick tag i det kroppen behövde för att fungera, att inte kunna sätta nålen rätt utan börjar skaka efter flera försök. Alla gånger vi klättrade in genom fönster hos andra människor och sökte efter pengar eller något av värde som vi kunde sälja, vi stal mat och kläder också.
Efter att tankarna hade rusat igenom hjärnan i någon millisekund så drog jag i mig en näve med dexofen och i samma veva slet jag åt mig spritflaskan med andra handen och svepte i mig halva. Jag levde ett sunkigt liv, en pundare, en horsare som blev utsparkad från lägenhet i brist på pengar för att betala hyran och stal kläder.
Det var Angelica som kom hem och hittade mig i soffan, sovandes trodde hon. Det tog inte länge innan hon såg att det fanns dexofen och sprit på bordet bredvid mig. Många vet detta; dexofen ska absolut aldrig intas i samband med alkohol. Ingen medicin ska givetvis inte göra det med tillsammans med dexofen så är det väldigt lätt kört, det behövs inte många.
När jag vaknade på sjukhuset så var det natt, nattpasset var lite lugnare, det var inte lika mycket bemaning där. Jag slet av mig alla slangar till EKG apparaten osv. och stormade ut därifrån, tillräckligt starkt för att springar och tillräckligt svag för att nästan svimma efter att ha kommit ut genom dörrarna. Jag gömde mig i buskarna där utanför, det var ingen som letade efter mig men jag vet att dom hade sett mig, var jag så obetydlig bara för att jag var pundare?
I sjukhus "klänningen" vandrade jag hem. Underligt att ingen ringde polisen när jag syntes i stan med landstingets särk på mig, måste ha sett ut som en metalpatient på 40-talet.
Jag hade varit på jakt efter döden.
Jag har inte skrivit någonting om min familj och jag föredrar att lämna dom utanför detta så mycket som möjligt.
Jag plockas in och får ett LVM på mig, mina föräldrar gjorde en anmälan hos socialnämnden. Socialnämnden, rätten och sedan beslutet om tvångsvård i 6 månader. Jag stack från hemmet jag hamnade på flertalet gånger och jag tror att alla gav upp hoppet. Jag försökte mig på att göra en cold turkey, misslyckades.
Jag började efter att ha blivit av med tvångsvården att missbruka mer, jag tappade all kontakt med släkt och familj, dom tog avstånd från mig och förbjöd mig att hälsa på, inte ens vid födelsedagar. Mina födelsedagar firades med en gratis kabbe av någon, det säger ganska mycket om hur mitt liv hade blivit. Hur det hade utvecklats från bensodiazepiner för många många år sedan till ett nu fullt utvecklad heroinberoende där jag behöver den helvetiska drogen för att klara av en dag. Jag fick hepatit c efter att ha delat nål med Angelica. Ingen trevlig historia så den tänker jag inte gå in på.
Kriminaliteten ökad för min del, nybörjare som hängde med oss som satt och noddade märkte inte när jag stal deras kabbar och deras citroner, det blev en bonus för min del, jag hade mer än nödvändigt för att klara mig så jag började sälja, jag som hade lämnat pojkvänner och vänner som jag bott tillsammans med för att dom börjat langa och nu gjorde jag det själv, nybörjarna lämnade oss såklart då deras roliga försvann hela tiden. Pengarna sinade för oss igen, när jag började med heroinet och fortsatte så försvann min aptit så jag tog inte hand om mig så väl när det gäller kosten.
Men med tanke på att jag knappt åt så gick det inte mycket pengar åt det. Priserna på heroinet varierade som med de flesta andra droger i vågor. Det blev svåra tider, jag hamnade i bråk och blev misshandlad, istället för att gå till sjukhuset så gick jag hem och plockade fram det lilla knytet i plastfolie jag hade kvar och tog fram det sista heroinet jag hade.
- Penny Dreadful -
Det har nu blivit många dagars frånvaro från dator, blogg och livet. Sista dagarna har varit en typisk panik-tid då jag inte får tag i mina varor, när kranen åker in på kåken och man försök få tag i vänner som inte är hemma eller har igång sina mobiler, jag hittar alltid någon som har, men inte tillräckligt för att hålla mig på den nivå jag behöver, den doseringen jag behöver hela dagarna. Jag vet hur heroinet har förstört mig, fysiskt och psykiskt, hur jag ser ut nu. Jag har börjat fundera på om jag någonsin kommer att känna mig redo för att kliva av heroinet även om jag vet att jag kanske skulle kunna få gå i ett subutexprogram eller få metadon. Jag har tagit en överdos av heroin en gång av "misstag" - någon annan satte den åt mig, jag mådde för dåligt.
Eftersom att jag inte har det jag behöver så kräks jag och mår illa, skakar, fryser, svettas, även om jag inte kör en hel riktig AT så räcker ett halvt dygn, och det är svårt att orka förflytta sig från badrums golvet eller sängen när man mår såhär. Jag har varit tvungen, jag var tvungen att få tag i något, jag har absolut ingenting hemma som kan fungera som en liten AT blockering, så att den inte blir hemsk.
Jag är fruktansvärt kall om mina händer. Snart kommer värmen. Bara vänta en liten stund till så kommer en kabbe.
Inget rus, bara livet som kommer tillbaka, just nu börjar livet ta slut som ett batteri som dör, en lampa som släcks.
Jag återkommen med en fortsättning på min bakgrundsberättelse lite senare om jag är bättre.
Jag säger ett tack till de som läser och jag hoppas att ni inte funderar på att prova heroin, jag lovar er, heroinet tar er bara till helvetet! Jag önskar ingen mitt liv.
- Penny Dreadful -
Jag fick bära heroinet på mig, om hon skulle hora till sig pengar så skulle jag ta risken att åka dit för narkotikainnehav vilket var okej för mig bara jag slapp dom där äckliga männens smutsiga kukar i mig.
Det var soligt ute och sommar, Angelica var och betalade av skulden samtidigt som hon köpte mer, vi hamnade i bråk om att det inte bara skulle vara hon som fixade pengarna. Här kom min första tanke på att lägga av med heroinet men det gjorde jag inte utan istället gick jag i samma spår som jag gjort en gång tidigare, gjorde inbrott. Det gick tillräckligt bra för oss för att fixa en lägenhet, skrev på under falsknamn då Angelica hade LVM på sig och jag inte ville stå i något hyreskontrakt. En jävligt liten etta totalt utanför city, över 6000kr, det var mycket för en lägenhet från där jag kom ifrån.
Vi gick till en liten park och satte oss i gungorna, i det ögonblicken, i den stunden så var vi lyckliga och vi skrattade bort all misär som prostitution och kabbar. Vi skrattade, ett äkta skratt, jag tror att vi kände oss som barn igen där vi gungade i solen och mådde som prinsessor när dem är lyckliga. I den stunden hade jag velat stanna. Fortfarande ganska glada gick vi till ICA och handlade och vi åt som alrig förr. Det tog inte så länge så satt vi i köket med armarna stasade igen. Sked, citron, tändare osv. Visst noddade vi ibland men för det mesta var vi väldigt aktiva.
Ibland kommer man på sig själv sittandes med en stasad arm och redo att köra in nålen och tanken slår en, vad fan håller jag på med. Men den tanken var väldigt sällsynt för mig.
- Penny Dreadful -
Lyssnade jag? Nej, hur många missbrukare lyssnar på vad deras nära och kära säger när dom är i desperat behov av sina substanser. I ett berusat tillstånd så har jag sagt att visst, jag lovar att lägga av, bara den här sista silen nu.
Jag fick tag i en snubbe med subutex och då kom jag på att fan, jag hade subutex i den bag jag hade innan, de hade varit i påsarna jag snodde från min fd pojkvän. Men var fan var den nu då. Jag har flyttat runt så mycket så jag kommer inte ihåg var jag har lämnat den. Hade jag subutex så skulle jag klara mig undan den där hemska at:n. Köpte några av snubben och fan vad dyr han var men jag var desperat och han såg förmodligen desperationen i mina ögon och tog lite extra betalt, den jäveln. Den där förbannade bagen, väskan, var är den. Panik bröt ut och min hjärna gick så snabbt den kunde upp i varv men slutade på tomgång rätt snabbt, jag kunde inte komma ihåg.
- Penny Dreadful -
Jag hade från start sagt att jag inte ville leva detta livet, jag ville inte åka dit - men det kunde jag självklart göra ändå.
Det jag visste var att jag inte pallade med Drakens allt för paranoida personlighet, han var så fruktansvärt paranoid och på grund av det så åkte han dit, jag fanns inte i lägenheten vid det tillfället så jag klarade mig ännu en gång.
Jag fick börja flytta runt igen, socialen tänkte inte betala för ett boende åt mig trots att jag fick kuponger att betala med på affärer så att jag inte skulle kunna spendera pengarna på droger, ut på gatan med mig tyckte dom. Ännu en sketen missbrukare. Jag kände mig värdelös och började fundera på vad jag hade försatt mig i för en situation, ett rött ljus gick upp för mig och det var dags att stanna, sluta, lägga ner. Men jag kunde inte, heroinet var mitt liv och min trygghet, det hade följt med mig så länge. Det enda jag var stolt över var att jag inte hade prostituerat mig.
Desperationen som man känner, frustrationen man känner och ångesten som man känner är riktigt plågsam när heroinet börjar gå ur kroppen och man inte har mer i närheten. Att gå till plattan är ingenting man ska göra, du blir blåst, det har jag erfarenhet av så jag fick tigga och be hos vänner om att de skulle fixa heroinet åt mig. Av någon anledning ville dom inte lämna ut sin kontakt trots att det vore smidigare att jag hade kunnat möta upp personen och göra affären öga mot öga utan mellanhänder. Men det viktigaste var att få det jag ville ha. Det jag behövde.
Under en avtändning, när heroinet börjar gå ur kroppen så blir jag väldigt självmordsbenägen. Mitt psyke och min kropp klarar det inte.
- Penny Dreadful -
För några år sedan kom det in black tar heroin, ovanligt i sverige och det fick flyta i mina vener ett fåtal gånger, det var dyrt men det var bra grejer. Jag hade inget fast boende men jag hade många bra vänner, som alla var missbrukare givetvis.
Det var bara jag och Angelica som körde i heroinets vägar, avtändningarna var fruktansvärda dom gånger vi blev utan, magen vänder sig ut och in, frossan, kräkningarna, krypningarna i benen, ångest och all värk i kroppen.
Angelica gjorde ett självmordsförsök men misslyckades, togs in på avgiftning och behandlingshem. Jag förlorade henne och såg henne som en svikare. Det blev svårt att få tag i heroin ett tag, sk "torka" och det som fanns var dyrt, jag hade alltid tramadol med mig även om det är långtifrån samma nivå som heroinet är på. Pengarna hade sinat, pank, black, bankrutt. Jag gjorde ett par inbrott tillsammans med en som kallades för Draken, chasing the dragon aka jaga draken aka röka heroin, det var vad han gjorde, aldrig att han skulle stasa och sätta en fix , en sil, en spruta i sin arm.
Det gav inte mycket pengar, Draken och jag inledde ett förhållande som var dömt att misslyckat, inget kärleksfullt förhållande, snarare heroinberoende-tillsammans-förhållande. Vad skulle vi göra nu... Draken tänkte börja langa sa han och jag förklarade att jag inte ville hänga med honom då, dagligen, jag vill ha mitt heroin men jag vill inte sitta i en lägenhet fullt med narkotika som jag gjorde med min fd pojkvän.
Jag stank av svett, mitt hår var stripigt, det fanns en dusch i lägenheten men jag duschade inte, Draken och jag flyttade ihop trots hans planer på att vara en kran. Vilken katastrof det blev.
- Penny Dreadful -
Idag, nästan 8 år senare så är jag sönderstucken och har svårt att hitta någonstans att sätta fixen så ibland blir det intramuskulärt. Punka. När jag blir nog frustrerad så kör jag bara in nålen i kroppen och kör in heroinet i kroppen.
Det var meningen att jag skulle gå till en beroendeklinik idag men jag tog tre kliv bakåt och gav blanka fan i det.
Jag vill vara redo, jag ser och känner hur detta har förstört mig men det här är mitt liv, heroinet är mitt liv.
Jag började fundera, efter påtryckningar från mina rumkompisar, på att börja prostituera mig, fundera på riktigt.
Men jag slog mig själv i ansiktet och sa om och om igen att jag inte skulle bli en pundare som finansierar sitt missbruk genom att knulla snygga som fula män. När pengarna började sina samtidigt som tabletterna från min bag så tyckte jag att det var en bra idé att avsluta mitt liv. Jag försökte aldrig, jag var för feg för att ta mitt eget eller någon annans liv.
Genom en väns vän fann jag två tjejer och tre killar som var missbrukare, heroinet flödade i deras vener.
Jag tittade som den nyfikna 26 åriga tjejen jag var på hur dom stasade sina armar, Angelica, en väldigt vacker tjej hade börjat med heroin för 3 månader och berättade om euforin, hur värmen och lugnet spred sig i kroppen.
Jag stannade fortfarande på tramadolen även om jag nu började bli riktigt lockad av att få känna känslan Angelica berättade om. Angelica lyckades jobba samtidigt som hon var påverkad, samtidigt som hon var missbrukare, hon jobbade på en leksaksaffär. Mycket underligt tyckte jag, att en som går omkring med heroin i kroppen klarar av att jobba.
Skulle det inte vara fint att få smaka på den där känslan lite?
Jag hade redan varit på behandlingshem, vad fan tänkte jag på, vad tänkte jag med och vad höll jag på med...
Abstinensen var svår. Outhärdlig. Efter tre dagar ute på gatan tog jag mig tillbaka till lägenheten.
Tre hemska dagar och två hemska nätter på gatan, drivandes, sovandes i trappuppgångar , att jag var otvättad sket jag i, jag var ändå bara en pundare som alla ser ned på. Lägenheten verkade vara tom på människor, inga ljud hördes. Jag hade ingen nyckel så jag slog sönder fönstret till badrummet så att jag kunde klättra in och jag hade rätt, det var ingen där. Jag raffsade snabbt som attan ihop mina kläder och pressader ner dom i samma bag som jag hade då jag kom tillbaka från behandlingshemmet. Jag svalde ett gäng med Tramadol och tog ett gäng med påsar med blandat innehåll, jag hade inte tid att titta efter vad som fanns i dom, svepte med handen över dom och tog så många jag fångade in i handen och hittade utrymme i väskan där dom fick plats. Det fanns kontanter i ett skåp, jag tog hälften ungefär.
En lättnad sköljde över mig, abstinensen skulle försvinna och jag hade pengar så att jag kunde ta mig till en annan ort.
Jag valde Stockholm där jag även hade vänner. En del vänner hade noll tolerans mot alkohol och droger men jag hittade några av mina andra vänner med hjälp av en telefonkatalog och en telefonkiosk. Nina rökte hasch och hennes flickvän Isabell satt och noddade när jag blev insläppt genom dörren av en för mig obekant människa som visade sig vara en hallick som "hälsade på" sades det, egentligen så hämtade han pengar från tjejernas ihop tjänade inkomster. Han höll inte reda på något så dom kunde lägga undan ett par tusen som han aldrig fick reda på att dom fanns.
Jag blev illa tillmods, jag visste inte att de prostituerade sig och skulle deras äckliga pimp försöka tvinga mig till att knulla med äckliga jävla torskar? Jag behövde pengar men jag ville inte få 6-7 kukar i mig per dag om inte fler.
Jag lämnade dom äckliga tankarna, men de kom tillbaka varje gång han besökte lägenheten och studerade mig från topp till tå varje gång.
Jag öppnade bagen och tog fram påsarna, Tramadol, Citodon, Subutex, Xanor, Valium och bland dessa downers så dök det upp knappar, ecstasy. Där fick jag en möjlighet att tjäna lite pengar, centralstimulata var ingenting för mig.
Det var ungefär 50 knappar så det var inte speciellt mycket men det gav mig 4000kr totalt. Resten behöll jag, jag visste att Subutex ingick i mitt spår...
Det fanns även Dexofen hemma men det lockade aldrig riktigt efter att en bekant dog av blandningen alkohol-dexofen och som jag skrivit innan så drack jag en hel del. Jag gick på Tramadol länge, Kodein/Citodon kändes inte längre som något jag ville ha, Tramadol var grejen nu. Jag träffade på en del vänner sedan skoltiden och såg hur deras liv vad, men vad fan skulle man med flotta hus, ha en man och tre ungar, hund och lyxiga bilar och välbetalada jobb, jag hade Tramadol. Nu fick jag det inte längre, jag var tvungen att jobba för det, från början så ville han bara knulla mig, ville jag inte så gav han mig svenska flaggans färger för det innan han våldtog mig, Tramadolen blockerade mycket av smärtan från misshandeln och mina känslor var avstängda, det hade dom varit sedan jag var väldigt ung.
Det fortsatte med att jag fick börja deala, möta upp kvinnor och män som ville köpa diverse tabletter. Jag fick nu ta riskerna ute på stan medans han kunde sitta och gotta sig hemma.
Jag hade inte mycket på mig då jag blev haffad för ringa narkotikabrott. Det ställdes många frågor, jag golade inte på honom även om jag hade lust för att detta var hans fel - tyckte jag, det var faktiskt mitt fel - .
Jag släpptes och fick dagsböter, hur jag skulle betala av det visste jag inte, jag drog inte tillbaka till fd pojkvännen. Skulle jag leda snutarna dit så skulle hans kompisar leta upp mig och göra mig till svenska flaggans färger i extrem version.
Jag hade ändå ingenting värdefullt i lägenheten, lite kläder och sånt. Men vad skulle jag göra nu. Ännu en gång blev jag stående utan någonstans att bo och framför allt helt utan Tramadol.
Tramadol. Tramadol var innehållet i kapslarna som jag svalde. Jag blev skönt mysig och lite euforisk men samtidigt så kände jag mig ganska klar i huvudet, jag blev som en människa igen. De fungerade som någon typ av antidepressivt preparat för mig. Ibland fanns det hemma Tiparol eller Tradolan vilket båda innehåller det aktiva ämnet Tramadol.
Min fd pojkvän tyckte givetvis att det var mycket bättre stämning hemma i lägenheten sedan jag började vara påverkad av Tramadol större delen av tiden. Jag testade kodein ( i sverige skrivs det ut under namnet Citidon ) men jag mådde bara illa och jag hade redan funnit tramadol som blivit en favorit, visst började jag med bensodiazepiner igen, jag ville slå mig själv på käften för att jag började igen men jag ville inte sluta. Ville verkligen inte sluta.
Jag började behöva högre doseringar och en dag så fick jag ett krampanfall vilket inte är speciellt ovanligt vid högre doser av tramadol. Det var inte det sista krampanfallet jag fick och det skrämde mig inte till att sluta svälja kapslarna.
Jag började missbruka igen...
- Penny Dreadful -
Han var en av dom som både missbrukar och langar, ingen brukare utan en missbrukare. Jag hade fattat att det skulle bli svårt för mig, jag var deprimerad nu och ganska trött på livet, alkoholen gav mig ångestdämpande effekt med inte så mycket mer. Jag började fundera efter många påtryckningar från min fd pojkvän och hans vänner om jag skulle testa något nytt bortom alla valium och xanor plus alkoholen jag stoppat i mig. Jag tänkte att testa kan jag göra, men inte börja missbruka, jag ville inte hamna på behandlingshem igen, ingen avgiftning och ingen terapi.
När min fd pojkvän var ute från lägenheten några dagar senare så kände jag ett starkt sug, ett behov av att se alla tabletter och allting annat som fanns där. Det gick över till handling och jag letade igenom hans stash och fann en del olika tabletter och pulver, jag kunde välja och vraka, min osäkerhet över vad det var för något och vad de skulle göra med mig var borta, jag svalde 5 stycken kapslar, lika många som jag sett andra ta, nu var jag på en rakt nedåtgående spiral.
- Penny Dreadful -
