Penny Dreadful

Jag vet inte vilket som är värst, den fysiska abstinensen eller den psykiska. Jag känner lukten av heroin, lukten av ett gäng heroinister som bor i samma lägenhet och knappt lämnar stället, det har en speciell doft, tro mig.

Så fort jag blundar så hamnar jag i ett slags vakuum, jag får känslor som panik, ångest, dödslängtan. Har bett personalen om att väcka mig om jag börjar gny i sömnen men de säger att det är under natten min hjärna rensar och sortera, bearbetar, så det är alltså viktigt med dessa mardrömmar - för visst fan är det en mardröm!!

Känner mig lite avstängd, förlåt för ett kort och osammanhängande inlägg.

Det är en månad sedan jag la in mig på avgifningen, det är en månad sedan jag sist satt och noddade med en spruta i foten, det är en månad sedan jag lämnade över mig själv till de som kan hjälpa mig. Vilken underlig känsla det är att vara ren, att se sig i spegeln med rent hår och en rosig hy efter en promenad klockan 6 på morgonen med personalen här. Jag har inte hunnit vara -här- mer än en vecka, det är redan två stycken som tagit återfall och en som har stuckit, som ni förstår så är vi alltså INTE inlåsta här men tar jag ett återfall så slänger dom ut mig.

Vissa timmar känns fantastiska, andra känns fruktansvärda och jag längtar, suktar, saknar, abstinens-skriker efter mitt knark fortfarande.

Bara tanken på känslan av heroinet som flyter i mitt blod får mig att stöna till, nästan så jag får orgasm - bara av tanken på det som jag har varit gift med så länge. Man lever inte ihop med någon eller något annat på samma intima sätt som sin drog då man är en aktiv missbrukare.

13 dagars på avgiftning, de menar att gifterna ska vara ute ur min kropp trots att jag riktigt känner hur smutset rusar i blodet på mig, hur det letar sig till hjärnan, hjärtat och övriga organ, jag riktigt känner hur jag sakta dör. Jag känner mig döende, tom och smutsig nu när jag inte längre har det i kroppen. 13 dagar av ett rent levande helvete, om jag inte visste bättre hade man kunnat tro att jag var där för att plågas för andras njutning, som jag har svurit åt personal och medpatienter, som jag har bråkat och haft panik de timmar jag har haft någon ork att överhuvudtaget öppna ögonen. Det fantastiska med att sitta här idag, efter bara 13 dagar utan heroin är nog att jag känner för att äta igen och jag ser inte längre i endast svart och vitt.

13 dagar är ingenting. 13 är en början men egentligen borde det inte ens räknas.
Det förhandlas om behandlingshem alt. öppenvård. Pratas om subutexprogram. Men det är så mycket prat och så lite action. Jag är utskriven, jag är hemma, det svåra nu blir att ge fan i att använda telefonen, öppna dörren, gå ut eller överhuvudtaget ta kontakt med människor. Jag kan inte gömma mig förevigt men jag är inte stark nog att stå emot, det skulle räcka med att någon frågar om jag ska köpa så börjar det glittra i mina ögon och läpparna dras i någon leende liknande position och sen skulle jag vara på väg.

13 dagar.

Heroin, speedballs, hallucinationer.
Då jag startade bloggen var miott liv visserligen lite vrickat men vad som har hänt sista tre månaderna... ja det är verkligen så jag funderar om jag inte har nått botten nu. Botten av sprutan liksom.
Jag känner knappt igen mig själv längre, till sättet. Utseendet började förändras redan efter min första dos av heroinet men det tänker man inte på, i samma sekund då får i dig den flytande vätskan så försvinner allt det gamla och för ett tag så är du på toppen sedan dalar du ner, fortfarande hög men det känns som att det har gått ur kroppen , man är inte kvar på den där fantastiska utomkroppsliga och extraordinära nivån som första sekunderna och minuterna av ruset, det är inte fören heroinet verkligen går ur kroppen, på riktigt, som du förstår att även när du seglat ner från toppen så är du fortfarande hög.

Just nu skulle jag ge allt för att få i mig lite mat, helst soppa. Min vikt står på 41,2 kg nu trots att jag äter utan att ha en egentlig matlust, jag äter mer än förr. 

- Ibogain ja...det är inte många som föreslår det och jag förstår varför, jag är själv väldigt emot det, det är ingenting för mig men tack för tipset, NI är för vänliga som kommer med tips, förslag och berättar en rad eller två om era liv, jag förstår fortfarande inte att någon ens vill läsa om mitt sketna liv så som det ser ut -  

Jag är upp vuxen i dom småländska skogarna med min mamma och pappa och mina 4 syskon.
Själva familjelivet var tryggt, vi var en normal familj som höll ihop. Jag gick igenom skolan utan några egentliga problem.
Jag pluggade inom naturvetenskap, hoppade av och började sedan plugga till kock, var utomlands och utbildade mig till bartender.

Jag har då egentligen 2½ utbildningar. Jag har fortfarande nte haft användning för någon av utbildningarna.
Det har gått bra för mina syskon, alla har jobb, hem, barn eller hund.Visst kan det kännas orättvist, men det är ingen mer än jag som har satt mig i denna situation, precis som jag har sagt innan så skyller jag inte miss missbruk på någon annan än mig själv.

Utanför hemmet hände väldigt mycket tråkigt. En bra uppväxt om man ser till familjeförhållandena. Utanför dessa väggar så blev jag våldtagen och utnyttjad flertalet gånger av en släkting. Jag var 15 då det började, kurvorna började synas, brösten blev tydliga, han var den vidgrigaste, äckligast varelsen jag har stött på. När jag var 17 år så hände något som kanske är på gott och ont. Han brukade hämta upp mig när jag gick till skolan, hotade mig med att han skulle döda mig om jag inte följde med honom. Det var höst, den 19 Augusti, jag hade en kniv med mig i fickan, vi var fortfarande i bilen på väg hem till honom och hans inrökta hus, jag drog upp min nyckelknippa som fickkniven var fastkedjad i, han brydde sig inte om det, jag låtsades att jag skulle veva ner rutan, veven brukade krångla lite så att jag satt där och fifflade med kniven var ingenting han märkte, jag vek ut kniven och skrek, jag tänkte att det skulle få honom att tappa fokus lite. Kniven högg jag i hans ena lår, två gånger. Sedan dess har jag inte sett honom.
Han polisanmälde det inte. Jag polisanmälde inte honom heller.

Jag drack ganska mycket alkohol efter detta, festade med vänner som såg varningssignalerna, det gick upp röda stoppljus för dom medans jag tyckte att "varje ungdom festar väl?!" , men inte lika ofta som jag gjorde kanske. Visst testade jag hasch några gånger en det var ingenting för mig. "Sätt dig och rök en spliff" på sommarkvällarna var vad vänner sa ständigt.

Som 18-19 år började jag få riktiga panikångestattacker och flashbacks från övergreppen. Efter många övertalanden från en pojkvän jag hade då så gick jag till en läkare på vårdcentralen som sedan skickade mig till psykiatrin, där fick jag utskrivet Xanor Depot. Dom var runda och blåa och jag blev kär efter några dagar med dom i kroppen, kär i tabletterna. Psykiatrin tjatade om att jag hade posttraumatiskstresssyndrom och borde prata om det, jag pratade om det men nämnde aldrig några namn eller att det var en släkting som förgripit sig på mig.

Utanför hemmets väggar så finns det en del händelser som präglat mitt liv med stämplar.
Men min familj var underbar. Jag vet inte vad jag kan säga om dom idag, jag känner dom inte längre, dom hör av sig när dom vill få mig att sluta knarka.
Det blir allt mer sällan då deras försök aldrig lyckats. Visst känner jag mig ännu mer värdelös då jag sviker dom och i ochmed den känslan så skjuter jag mer, oftare, högre doser. Jag har svikit familj och vänner och jag gör ingenting för att reparera skadan. Jag tänker mycket men jag gör ingenting åt det.

[ Ni får fråga mig om jag kan skriva lite om något ni undrar om, vilket "Kia" gjorde ]

Jag vill även tillägga att det är jättemånga missbrukare som har höga utbildningar, är poetiska, konstnärliga, många är riktiga genier. Jag har en normalutbildning, jag kan inte påstå att jag alls är någon geni eller har någon specielltalang eller är duktig på något. Kanske är det som "MC" skrev - "vi är duktiga på att slå på oss själva".
Försvarsmekanism kanske, för att andra tycker att vi är såna drägg och är - - ingenting - - .

Allting släpar efter, mitt närminne fungerar inte alltid. Jag kan se mimiken men jag hör inte rösterna fören sekunder senare. De har ingen aning om hur det är fören dom sitter fastkedjade i en betongvägg och blir injicerade om och om igen med detta gift. Biverkningarna som uppstår en efter en och hur fruktansvärt sjuk man blir utan det. Jag gråter inte, jag är förbannad för att samhället är så likgiltiga över oss missbrukare men samtidigt så förstår jag dom. Vissa missbrukare är kriminella, andra inte.

Alla kriminella förstör för andra så varför skulle de inte avsky oss? Vi luktar illa ibland/ofta då hygienen inte är prio ett, vi har inte alltid tak över huvudet eller kläder till ett byte i veckan ens.

Alla hanterar heroin olika men det slutar alltid på samma sätt - sa en vän till mig en gång.

Man kan visa en sida utåt, en arbetande kvinna med vänner och ett hem, men vad som egentligen döljer sig där bakom är helvetet själv. Det går att leva , vad andra kan se som, normalt med opioder, inte i längden kanske med många är
duktiga på att dölja det för allt och alla. Vänner misstänker ofta någonting, de som står en nära men de brukar inte
tänka på heroin, på ett tungt missbruk fören det har pågått ett bra tag. Man kanske inte är social hela tiden och därmed
kan man dölja det mycket bättre och ofta planerar man sin dag om man ska gå på en fest, ser till att ta sin fix i tid innan man ska
dit, ha med sig en om man ska vara där länge eller tills man har lämnat festen och börjar få abstinens på hemvägen.

Det blev ett luddigt inlägg.