Trubbel-snubbel.
Jovars, i ingemansland skulle jag avgiftas, där skogen växer tät och koskiten luktar helvete. "Ta på dig stövlarna Penny" - skitigt, äckligt, sunkigt, såhär på våren när tjälen i marken lossnar och allt bara blir en jävla sörja - är ändå ingenting så smutsigt som min själ.

Den där dagen när abstinensen är över, när dimman lättar och molnen spricker upp. Det är då, när själen är blottad, när ångesten över det förflutna kommer, det är där och då du måste ta dig i kragen och ge dig själv "onda ögat".

Vafan ska man göra när minnena äter upp en från insidan, ditt hjärta vittrar sönder av alla sorg för hur många du har gjort besvikna genom åren. Barnen du har förlorat. Din älskade mormor som du stal ifrån. Samhället har spottat på dig, du spottade tillbaka.

Klarar du av att se dig själv i spegeln? Det måste du. Om du vill bli frisk. Hur mörka ögonen än är, hur dålig din hy än är, hur fula tänder du än har och hur löst kläderna än sitter så måste du. Annars kan ingen förändring ske.
Det är som vanligt i min värld, dagarna passerar oavsett vad jag vill, gör eller inte gör. Alla dagar markeras med röda kryss när dagen kommit till sitt slut. Det ger en känsla av makt och kontroll, även om jag har förlorat mycket så vill jag bibehålla det jag fortfarande kan kontrollera, något slags fokus på verkligheten måste finnas kvar för att orka kämpa vidare.

Jag försöker minska på doserna, jag har tänt av och gått på flertalet gånger sista månaderna, för att få doserna att räcka. Kroppen är trött och sliten, magen är risig och hjärtat spelar flipperspel utan game over.

Midsommar spenderade jag på ett vackert ställe, där man kan peta med bara fötter i sanden, dricka en kall öl och njuta av solens värmade strålar på samma gång. Vi var ett glatt gäng, den gemenskapen vi har är ingenting en vanlig "svensson" upplever, med oss är ingenting ytligt, ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur mycket pengar du har, vi är en familj som ställer upp för varandra, tar hand om varandra, skrattar och gråter tillsammans.
Allt är inte misär, men det är inte heller något vidare liv att leva.
Det enda jag skulle sakna var familjekänslan, ingen annan stuga på den platsen höll så många människor som våran, ingenstans skrattades det så mycket som hos oss.
Några stugor bort var det både slagsmål och mycket verbala käftsmällar, poliser och ambulans på plats...

Det är inte alltid vi missbrukare som uppför oss illa.
Sedan den dagen jag startade den här bloggen så har jag funnit min tröst här, i orden, som bara är mina. Fingrarna får dansa fritt över tangenterna, det är bara mina tankar som styr vilka bokstäver som väljs, ett medley av ord, frispråkigt och utlämnande.

Kanske är det inte alltid rätt att lämna ut sig, kontentan av det här är just ingenting. Var vill jag komma med det?
Tröst, ni är många som läser, få som skriver, människor dras till tragik, till misär och tråkigheter. Vem zappar inte till nyheterna kl 22 på kvällarna när en tsunami har inträffat? Vem såg inte på tv bara för att höra ALLT om när WTC rasade ihop?

Det gör mig ingenting, jag behöver bara en ventil för allt som samlas, jag vet att jag har stöd från mina vänner ute i cyberspace, det är det fina i det här. Det får mig att le varje dag, människor som inte riktigt vet vem jag är, eller hur jag ser ut, ändå finns det de som ger mig kraft och stöd.
Jag funderar och funderar, på behandlingar, om det kanske vore något. Det är lika vackert som en soluppgång,alla dessa krigande själar som lever ett nyktert liv.

Även jag har mina dagar då allting känns lätt, fridfullt och en kärnan i magen är lugn och avslappnad.
Idag är jag inte rädd för något.
Ett bryskt uppvaknande, kläderna klibbar mot min svettiga kropp, mardrömmar med demoner som inte liknar någonting jag har sett förut. Apelsinjuice och ett rostat bröd, håret borstar jag med monotona rörelser och sätter upp i en svans. Ni tror säkert att alla missbrukare är fruktansvärt ovårdade, det är en myt!
Jag duschar, tycker om att ha det städat runt omkring mig, vill gärna ta hand om mitt yttre i den mån jag kan.
I ett abstinat tillstånd ser jag äcklig ut, men med en sil i mig så kan jag stila till mig så pass att jag ser ut som vem som helt, nåja...inte i mina ögon, men ni förstår.

Jag önskar att jag kunde ge samhället mer, istället för att ta.

heroin knark pundare kvinna, tjack amfetamin,
När man har varit med ett tag så blir man inte längre rädd för polisen, kåken eller en åklagare, inte jag i alla fall.
Jag blir rädd för kontraktsvård, avgiftningen, behandlingen, terapin och ensamheten.
Man är så jävla ensam i sitt missbruk, men man är lika ensam efter sitt missbruk, till det nya kontaktnätet har skapats, tills man har självförtroendet att bära upp kläderna som den ståtliga människa man är, det är en lång resa dit.

Jag trodde att mannen i uniform skulle kasta in mig i första bästa cell och låta mig ruttna där, men han ville hjälpa mig upp! Ett fast handslag, undvikande blickar från min sida men märkbart nyfikna från hans, det går inte riktigt att undvika mitt präglade utseende. En erfaren polis går inte att lura, så jag vet inte varför han lät mig gå utan att egentligen säga ett ord, jag sa tack på Polska "Dziekuje", han vinkade iväg mig, jag la benen på ryggen illa kvickt med en rädsla över att möjligtvis vara förföljd eller ha fått oönskade spanögon på mig.

Det var inte fören jag var hemma bakom trygga dörrar som jag förstod hur illa jag hade slagit mig. En rejäl svullnad över svanskotan och en stelhet som de kommande dagarna förvärrades till den grad att min rörlighet påverkades, Artur var besinningslöst förbannad, han blev tvungen att hämta mitt horse, föga uppskattat av en som av hyffsat clean - lite gräs har väl ingen dött av var hans motto.

Han valde att lämna rummet varje gång jag skulle sätta en sil, han äcklades av stasandet, snärtandet, klämmandet och sökandet efter en ven. Jag förstår honom, jag förbannar mig själv varje gång, över vilken situation jag sitter i.



Frost i ögonfransarna, jag förstår att det är kallt ute, det är därför det gör ont i lungorna vid varje andetag.
Några vinterskor har jag inte haft på många år, gamla slitna och trasiga sneakers sitter på mina fötter, dubbla strumpor i hopp om att hålla tårna vid liv, jag halkar, på om möjligt den enda isfläcken som fanns på gatan, jag spottar, svär och fräser, hur fan kan det här hända nu?

En smutsig stad i Polen, jag har varit här i några veckor när isfläcken tog min självständighet ifrån mig, jag hade avslutat en affär med en yngre kille som talade på knaglig engelska, han såg bra ut men tyckte förmodligen inte detsamma om mig i mina trasiga sneakers, omålade naglar och tio år gamla knälånga kappa.
Jag behöver bara snegla lite åt vänster så ser jag minst tre vackra yngre kvinnor, välklädda, håret är perfekt uppsatt och glänsande, sminket alltid lagom, det ligger en mystisk sexighet bakom deras nyfikna ögon.
Jag vet att dessa välvårdade kvinnor tittar på mig, jag har precis köpt vad jag behöver för att klara mig i två dagar.
Två dagar där jag inte behöva känna någonting, mer än falsk värme och total ensamhet.

Mannen jag delar denna stinkande lägenhet med, han heter Artur, har en leende som en gud och röker bara hasch.
Vad han ser hos mig vet jag inte, men jag tycker om honom, kärlek vet jag inte om det är, men jag har tak över huvudet. Han är gift med en annan kvinna, som han även har barn med. Mig bekommer det inte, jag är inte här för att stanna, någon fast förhållande har jag inte haft på många år och kommer förmodligen inte heller att ha fören mitt liv ordnar till sig.

När jag halkar till så blir jag liggandes på marken i en kvartssekund, asfalten är kall och hård, jag slog i svanskotan med en rejäl smäll, andetagen blir häftigare av ångesten, fy fan vad pinsamt.
Precis när jag gör ett försök att resa på mig känner jag en hand på min axel, polisen.
Hjärtat stannade, min tidigare ansträngde andning avbröts plötsligt. Jag övervägde blott en sekund, stanna eller springa, nita honom eller sparka honom i skrevet - inget verkade vettigt.

heroin knark pundare kvinna, tjack amfetamin,
En heroinists memoarer - det kanske skulle vara något?
Jag är inte död, jag lovar.
Likt en parasit överlever jag år efter år, några fler tillnyktringsförsök har jag inte gjort.
Jag vill inte spendera skattebetalarnas pengar för en sängplats och terapi jag inte klarar av, jag vill men antagligen inte tillräckligt mycket.

Det var länge sedan jag loggade in här, så många år sedan att jag faktiskt hade glömt bort mina inloggningsuppgifter.
Så har även mitt liv stannat, eller kanske har det fortsatt? En gång pundare , alltid en pundare. Frestelser, påtryckning från individer vars namn inte säger mig någonting, det som finns i deras innerficka vid bröstet på den alldeles för bylsiga dunjackan i April är det enda som betyder någonting. En kabbe brunt.

Ni ber mig uppdatera men jag är skamsen, rodnad sprider sig över hals och kinder, vem är jag att sitta här och skriva online och tro att för mig helt anonyma människor skulle bry sig om en tös med trassligt hår och dåliga tänder som alldeles för sällan ser dagsljus och driver runt på skattjakt nätterna igenom? Vem är jag att tro att detta skulle hjälpa mig?

Den första sprutan efter behandlingen var som tretusen orgasmer på en strand i Malibu samtidigt som man får en skön massage och petar med tårna i sanden. Sen blev jag sjuk. Såklart.


"Känn dig som hemma" - sa dom på behandlingen. Vad är hemma för mig? Jag har inte haft ett riktigt hem på många år, inte ett riktigt mysigt härligt varmt kanelbulledoftande hem. Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag är en främling i en byggnad som stinker pundarsvett? Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag behöver vara närvarande och medverka i gruppmöten som får magen att vända sig ut och in, in och ut?

"Du behöver gödas" - Det uttrycket användes flitigt de första dagarna, men min mage klarade inte av maten, jag kräktes, magkatarr och en infektion i magsäcken placerade mig i en gnisslande sjukhussäng där sköterskorna hyschade åt mig när jag kved om nätterna av både abstinens och smärta. Dom kunde inte göda mig och det är jag glad för, jag gick upp 2.7 kg totalt under tiden på behandling.

Vad som sedan hände är egentligen inte viktigt, men jag fick en fantastisk idé att åka till Polen och den resan gjorde att jag sitter här idag, just nu och väntar på att livet ska springa ikapp mig eller tvärtom.
...och jag är missbrukare.

Då var man utkickad från behandlinghemmet på jävligt dåliga grunder och ingen fakta alls. Det räcker med att några säger att jag har börjar använda droger igen så skickar dom ut mig, trots att de har under två veckor nu tagit både urin och blodprover från mig och jag har varit ren från allt, det enda som finns i min kropp har varit subutex, i rätt doser. Handen på hjärtat och foten på huvudet, jag knarkar inte längre. 

Om de inte kan lita på mitt ord tillsammans med negativa provsvar, hur tror dom att folk ska orka ta modet till sig och söka hjälp, be på sina bara kalla knän om hjälp när man endast blir förnedrad och oerhört kränkt.

Givetvis vill jag fortsätta att vara ren men här kommer det inte att bli lätt...

Jag vet inte vilket som är värst, den fysiska abstinensen eller den psykiska. Jag känner lukten av heroin, lukten av ett gäng heroinister som bor i samma lägenhet och knappt lämnar stället, det har en speciell doft, tro mig.

Så fort jag blundar så hamnar jag i ett slags vakuum, jag får känslor som panik, ångest, dödslängtan. Har bett personalen om att väcka mig om jag börjar gny i sömnen men de säger att det är under natten min hjärna rensar och sortera, bearbetar, så det är alltså viktigt med dessa mardrömmar - för visst fan är det en mardröm!!

Känner mig lite avstängd, förlåt för ett kort och osammanhängande inlägg.

Det är en månad sedan jag la in mig på avgifningen, det är en månad sedan jag sist satt och noddade med en spruta i foten, det är en månad sedan jag lämnade över mig själv till de som kan hjälpa mig. Vilken underlig känsla det är att vara ren, att se sig i spegeln med rent hår och en rosig hy efter en promenad klockan 6 på morgonen med personalen här. Jag har inte hunnit vara -här- mer än en vecka, det är redan två stycken som tagit återfall och en som har stuckit, som ni förstår så är vi alltså INTE inlåsta här men tar jag ett återfall så slänger dom ut mig.

Vissa timmar känns fantastiska, andra känns fruktansvärda och jag längtar, suktar, saknar, abstinens-skriker efter mitt knark fortfarande.

Bara tanken på känslan av heroinet som flyter i mitt blod får mig att stöna till, nästan så jag får orgasm - bara av tanken på det som jag har varit gift med så länge. Man lever inte ihop med någon eller något annat på samma intima sätt som sin drog då man är en aktiv missbrukare.

13 dagars på avgiftning, de menar att gifterna ska vara ute ur min kropp trots att jag riktigt känner hur smutset rusar i blodet på mig, hur det letar sig till hjärnan, hjärtat och övriga organ, jag riktigt känner hur jag sakta dör. Jag känner mig döende, tom och smutsig nu när jag inte längre har det i kroppen. 13 dagar av ett rent levande helvete, om jag inte visste bättre hade man kunnat tro att jag var där för att plågas för andras njutning, som jag har svurit åt personal och medpatienter, som jag har bråkat och haft panik de timmar jag har haft någon ork att överhuvudtaget öppna ögonen. Det fantastiska med att sitta här idag, efter bara 13 dagar utan heroin är nog att jag känner för att äta igen och jag ser inte längre i endast svart och vitt.

13 dagar är ingenting. 13 är en början men egentligen borde det inte ens räknas.
Det förhandlas om behandlingshem alt. öppenvård. Pratas om subutexprogram. Men det är så mycket prat och så lite action. Jag är utskriven, jag är hemma, det svåra nu blir att ge fan i att använda telefonen, öppna dörren, gå ut eller överhuvudtaget ta kontakt med människor. Jag kan inte gömma mig förevigt men jag är inte stark nog att stå emot, det skulle räcka med att någon frågar om jag ska köpa så börjar det glittra i mina ögon och läpparna dras i någon leende liknande position och sen skulle jag vara på väg.

13 dagar.

Jag avskyr krav, jag avskyr att ni bryr er om mig, jag är en jävla belastning för samhället och jag är fullt medveten om att jag har kostat er pengar när jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp, mänskligheten äcklar mig ibland, det vore så mycket enklare att hata mig själv till hundra procent om alla andra gjorde likadant, om ingen trodde på att jag kan leva ett nyktert liv eller skriva uppmuntrande ord, känna empati, sympati.

Kanske var det bättre utan bloggen, jag kunde hata mig själv ifred och ingen la sig i. Kanske behöver även jag, Penny, detta, få höra att det finns hopp.

Ni äcklar mig stundtals men jag älskar er resten av tiden!
Det är nästan så att jag önskar att min familj kallade till hjälp och placerade mig på ett hotellrum, låser dörren och inleder en intervention, men det skulle inte hjälpa,  dom kan inte klippa av trådarna till mig mer än vad dom redan har gjort, jag får inte pengar eller tak över huvudet av dom, dom har ingenting dom längre kan ta ifrån mig. Jag vet att dom inte på några som helst grunder älskar den Penny jag är idag men dom förstår inte heller att den gamla Penny inte finns längre och även om jag skulle öppna dörren nykter och clean en dag så är jag många missbrukar-år äldre nu.

Det finns inte mycket liv kvar i mig, jag brinner inte längre, glöden syns inte, bara rök som slingrar sig upp i luften med ojämn bana och sprider ut sig tills den inte syns längre. Jag börjar svalna och glida iväg.

Jag har så mycket att berätta men samtidigt så har jag så mycket minnesluckor av sista tiden så allting är väldigt osammanhängande.
...är tillvaron aldrig normalt. Jag är så körd, så fruktansvärt jävla körd. Två dagar i häktet, släppt, friad, absinensen gör sig så påminnd som den bara kan när man sitter i häktescellen och jag har aldrig varit med om mer sura polisklädda varelser. När man sitter på golvet och vaggar, när man river upp sår på kroppen p.g.a abstinensen, när man hallucinerar, fryser och svettas om vartannat, när man ber om hjälp, ber om nåd, ber om att få gå på toaletten och kräkas men istället kräks på sig själv för att dom inte kommer i tid, då är livet inte så jävla härligt längre.

Heroin, speedballs, hallucinationer.
Då jag startade bloggen var miott liv visserligen lite vrickat men vad som har hänt sista tre månaderna... ja det är verkligen så jag funderar om jag inte har nått botten nu. Botten av sprutan liksom.
Jag känner knappt igen mig själv längre, till sättet. Utseendet började förändras redan efter min första dos av heroinet men det tänker man inte på, i samma sekund då får i dig den flytande vätskan så försvinner allt det gamla och för ett tag så är du på toppen sedan dalar du ner, fortfarande hög men det känns som att det har gått ur kroppen , man är inte kvar på den där fantastiska utomkroppsliga och extraordinära nivån som första sekunderna och minuterna av ruset, det är inte fören heroinet verkligen går ur kroppen, på riktigt, som du förstår att även när du seglat ner från toppen så är du fortfarande hög.

Just nu skulle jag ge allt för att få i mig lite mat, helst soppa. Min vikt står på 41,2 kg nu trots att jag äter utan att ha en egentlig matlust, jag äter mer än förr. 

- Ibogain ja...det är inte många som föreslår det och jag förstår varför, jag är själv väldigt emot det, det är ingenting för mig men tack för tipset, NI är för vänliga som kommer med tips, förslag och berättar en rad eller två om era liv, jag förstår fortfarande inte att någon ens vill läsa om mitt sketna liv så som det ser ut -  

Jag behöver hjälp. Jag gråter heroin. Jag svettas heroin. Jag luktar heroin. Jag ser ut som heroin. Jag är heroin.
En deal som gick snett tvingade iväg mig  för 3-4 veckor, jag har ingen riktig koll på tid och rum.
Sista dagarna har familjen varit på mig, intervention, familj och släkt, jag har varit så arg så frukansvärt arg. Jag vill inte sluta, jag vågar inte, jag vill visst sluta, men inte under tvång av andra. Det behövs säger dom, jag gör det inte annars men jag kommer inte att fixa det fören jag själv är redo att sluta, vilket dom säger att jag aldrig kommer att bli.

Det kommer alltid finnas ursäkter till att fortsätta, till varför jag inte kan sluta. Jag kommer aldrig vara redo.
Dom vill klippa kontakten helt med mig, jag sitter som ett frågetecken och undrar vad det spelar för roll, dom har redan övergett mig i mångt och mycket. Den där sista lilla biten av kontakt kan jag klara mig utan. Dom bryr sig säger dom och det vet jag att dom gör, inte om den jag är nu utan den jag var och kan vara som dom säger.

Det var efter det som hände vid denna dealen som gick snett som dom tog in mig under tak några dagar för att få "ordning på mig" , det som hände blandade även in min familj, jag är skyldig pengar och kvinnan kände inte för att ge mig kredit så vad gör jag? Jag knockar henne, tar hennes skit och sticker och känner mig som en drottning för en vecka. Men nu är jag tillbaka, men en ännu högre skuld och möjligtvis en avrättning, Stockholm må vara stort men heroinisterna känner varandra och det undre nätet är inte så stort som man tror, kanske låter dom mig vara, jag vet dock att jag inte kommer att få handla av den kvinnan mer.

Jag är upp vuxen i dom småländska skogarna med min mamma och pappa och mina 4 syskon.
Själva familjelivet var tryggt, vi var en normal familj som höll ihop. Jag gick igenom skolan utan några egentliga problem.
Jag pluggade inom naturvetenskap, hoppade av och började sedan plugga till kock, var utomlands och utbildade mig till bartender.

Jag har då egentligen 2½ utbildningar. Jag har fortfarande nte haft användning för någon av utbildningarna.
Det har gått bra för mina syskon, alla har jobb, hem, barn eller hund.Visst kan det kännas orättvist, men det är ingen mer än jag som har satt mig i denna situation, precis som jag har sagt innan så skyller jag inte miss missbruk på någon annan än mig själv.

Utanför hemmet hände väldigt mycket tråkigt. En bra uppväxt om man ser till familjeförhållandena. Utanför dessa väggar så blev jag våldtagen och utnyttjad flertalet gånger av en släkting. Jag var 15 då det började, kurvorna började synas, brösten blev tydliga, han var den vidgrigaste, äckligast varelsen jag har stött på. När jag var 17 år så hände något som kanske är på gott och ont. Han brukade hämta upp mig när jag gick till skolan, hotade mig med att han skulle döda mig om jag inte följde med honom. Det var höst, den 19 Augusti, jag hade en kniv med mig i fickan, vi var fortfarande i bilen på väg hem till honom och hans inrökta hus, jag drog upp min nyckelknippa som fickkniven var fastkedjad i, han brydde sig inte om det, jag låtsades att jag skulle veva ner rutan, veven brukade krångla lite så att jag satt där och fifflade med kniven var ingenting han märkte, jag vek ut kniven och skrek, jag tänkte att det skulle få honom att tappa fokus lite. Kniven högg jag i hans ena lår, två gånger. Sedan dess har jag inte sett honom.
Han polisanmälde det inte. Jag polisanmälde inte honom heller.

Jag drack ganska mycket alkohol efter detta, festade med vänner som såg varningssignalerna, det gick upp röda stoppljus för dom medans jag tyckte att "varje ungdom festar väl?!" , men inte lika ofta som jag gjorde kanske. Visst testade jag hasch några gånger en det var ingenting för mig. "Sätt dig och rök en spliff" på sommarkvällarna var vad vänner sa ständigt.

Som 18-19 år började jag få riktiga panikångestattacker och flashbacks från övergreppen. Efter många övertalanden från en pojkvän jag hade då så gick jag till en läkare på vårdcentralen som sedan skickade mig till psykiatrin, där fick jag utskrivet Xanor Depot. Dom var runda och blåa och jag blev kär efter några dagar med dom i kroppen, kär i tabletterna. Psykiatrin tjatade om att jag hade posttraumatiskstresssyndrom och borde prata om det, jag pratade om det men nämnde aldrig några namn eller att det var en släkting som förgripit sig på mig.

Utanför hemmets väggar så finns det en del händelser som präglat mitt liv med stämplar.
Men min familj var underbar. Jag vet inte vad jag kan säga om dom idag, jag känner dom inte längre, dom hör av sig när dom vill få mig att sluta knarka.
Det blir allt mer sällan då deras försök aldrig lyckats. Visst känner jag mig ännu mer värdelös då jag sviker dom och i ochmed den känslan så skjuter jag mer, oftare, högre doser. Jag har svikit familj och vänner och jag gör ingenting för att reparera skadan. Jag tänker mycket men jag gör ingenting åt det.

[ Ni får fråga mig om jag kan skriva lite om något ni undrar om, vilket "Kia" gjorde ]

Jag vill även tillägga att det är jättemånga missbrukare som har höga utbildningar, är poetiska, konstnärliga, många är riktiga genier. Jag har en normalutbildning, jag kan inte påstå att jag alls är någon geni eller har någon specielltalang eller är duktig på något. Kanske är det som "MC" skrev - "vi är duktiga på att slå på oss själva".
Försvarsmekanism kanske, för att andra tycker att vi är såna drägg och är - - ingenting - - .

Allting släpar efter, mitt närminne fungerar inte alltid. Jag kan se mimiken men jag hör inte rösterna fören sekunder senare. De har ingen aning om hur det är fören dom sitter fastkedjade i en betongvägg och blir injicerade om och om igen med detta gift. Biverkningarna som uppstår en efter en och hur fruktansvärt sjuk man blir utan det. Jag gråter inte, jag är förbannad för att samhället är så likgiltiga över oss missbrukare men samtidigt så förstår jag dom. Vissa missbrukare är kriminella, andra inte.

Alla kriminella förstör för andra så varför skulle de inte avsky oss? Vi luktar illa ibland/ofta då hygienen inte är prio ett, vi har inte alltid tak över huvudet eller kläder till ett byte i veckan ens.

Alla hanterar heroin olika men det slutar alltid på samma sätt - sa en vän till mig en gång.

Man kan visa en sida utåt, en arbetande kvinna med vänner och ett hem, men vad som egentligen döljer sig där bakom är helvetet själv. Det går att leva , vad andra kan se som, normalt med opioder, inte i längden kanske med många är
duktiga på att dölja det för allt och alla. Vänner misstänker ofta någonting, de som står en nära men de brukar inte
tänka på heroin, på ett tungt missbruk fören det har pågått ett bra tag. Man kanske inte är social hela tiden och därmed
kan man dölja det mycket bättre och ofta planerar man sin dag om man ska gå på en fest, ser till att ta sin fix i tid innan man ska
dit, ha med sig en om man ska vara där länge eller tills man har lämnat festen och börjar få abstinens på hemvägen.

Det blev ett luddigt inlägg.