Penny Dreadful

Ett bryskt uppvaknande, kläderna klibbar mot min svettiga kropp, mardrömmar med demoner som inte liknar någonting jag har sett förut. Apelsinjuice och ett rostat bröd, håret borstar jag med monotona rörelser och sätter upp i en svans. Ni tror säkert att alla missbrukare är fruktansvärt ovårdade, det är en myt!
Jag duschar, tycker om att ha det städat runt omkring mig, vill gärna ta hand om mitt yttre i den mån jag kan.
I ett abstinat tillstånd ser jag äcklig ut, men med en sil i mig så kan jag stila till mig så pass att jag ser ut som vem som helt, nåja...inte i mina ögon, men ni förstår.

Jag önskar att jag kunde ge samhället mer, istället för att ta.

När man har varit med ett tag så blir man inte längre rädd för polisen, kåken eller en åklagare, inte jag i alla fall.
Jag blir rädd för kontraktsvård, avgiftningen, behandlingen, terapin och ensamheten.
Man är så jävla ensam i sitt missbruk, men man är lika ensam efter sitt missbruk, till det nya kontaktnätet har skapats, tills man har självförtroendet att bära upp kläderna som den ståtliga människa man är, det är en lång resa dit.

Jag trodde att mannen i uniform skulle kasta in mig i första bästa cell och låta mig ruttna där, men han ville hjälpa mig upp! Ett fast handslag, undvikande blickar från min sida men märkbart nyfikna från hans, det går inte riktigt att undvika mitt präglade utseende. En erfaren polis går inte att lura, så jag vet inte varför han lät mig gå utan att egentligen säga ett ord, jag sa tack på Polska "Dziekuje", han vinkade iväg mig, jag la benen på ryggen illa kvickt med en rädsla över att möjligtvis vara förföljd eller ha fått oönskade spanögon på mig.

Det var inte fören jag var hemma bakom trygga dörrar som jag förstod hur illa jag hade slagit mig. En rejäl svullnad över svanskotan och en stelhet som de kommande dagarna förvärrades till den grad att min rörlighet påverkades, Artur var besinningslöst förbannad, han blev tvungen att hämta mitt horse, föga uppskattat av en som av hyffsat clean - lite gräs har väl ingen dött av var hans motto.

Han valde att lämna rummet varje gång jag skulle sätta en sil, han äcklades av stasandet, snärtandet, klämmandet och sökandet efter en ven. Jag förstår honom, jag förbannar mig själv varje gång, över vilken situation jag sitter i.

Frost i ögonfransarna, jag förstår att det är kallt ute, det är därför det gör ont i lungorna vid varje andetag.
Några vinterskor har jag inte haft på många år, gamla slitna och trasiga sneakers sitter på mina fötter, dubbla strumpor i hopp om att hålla tårna vid liv, jag halkar, på om möjligt den enda isfläcken som fanns på gatan, jag spottar, svär och fräser, hur fan kan det här hända nu?

En smutsig stad i Polen, jag har varit här i några veckor när isfläcken tog min självständighet ifrån mig, jag hade avslutat en affär med en yngre kille som talade på knaglig engelska, han såg bra ut men tyckte förmodligen inte detsamma om mig i mina trasiga sneakers, omålade naglar och tio år gamla knälånga kappa.
Jag behöver bara snegla lite åt vänster så ser jag minst tre vackra yngre kvinnor, välklädda, håret är perfekt uppsatt och glänsande, sminket alltid lagom, det ligger en mystisk sexighet bakom deras nyfikna ögon.
Jag vet att dessa välvårdade kvinnor tittar på mig, jag har precis köpt vad jag behöver för att klara mig i två dagar.
Två dagar där jag inte behöva känna någonting, mer än falsk värme och total ensamhet.

Mannen jag delar denna stinkande lägenhet med, han heter Artur, har en leende som en gud och röker bara hasch.
Vad han ser hos mig vet jag inte, men jag tycker om honom, kärlek vet jag inte om det är, men jag har tak över huvudet. Han är gift med en annan kvinna, som han även har barn med. Mig bekommer det inte, jag är inte här för att stanna, någon fast förhållande har jag inte haft på många år och kommer förmodligen inte heller att ha fören mitt liv ordnar till sig.

När jag halkar till så blir jag liggandes på marken i en kvartssekund, asfalten är kall och hård, jag slog i svanskotan med en rejäl smäll, andetagen blir häftigare av ångesten, fy fan vad pinsamt.
Precis när jag gör ett försök att resa på mig känner jag en hand på min axel, polisen.
Hjärtat stannade, min tidigare ansträngde andning avbröts plötsligt. Jag övervägde blott en sekund, stanna eller springa, nita honom eller sparka honom i skrevet - inget verkade vettigt.

En heroinists memoarer - det kanske skulle vara något?
Jag är inte död, jag lovar.
Likt en parasit överlever jag år efter år, några fler tillnyktringsförsök har jag inte gjort.
Jag vill inte spendera skattebetalarnas pengar för en sängplats och terapi jag inte klarar av, jag vill men antagligen inte tillräckligt mycket.

Det var länge sedan jag loggade in här, så många år sedan att jag faktiskt hade glömt bort mina inloggningsuppgifter.