Draken och Jag.
0kommentarer
När vi hade flyttat ihop i en liten etta och levde på socialen så började Draken ta in tabletter och pulver från baltiklanden och afrika, även usa. Pakistanska xanoren var inte lika starka som apotekets orginal xanor och stesolid/valium.
Jag hade från start sagt att jag inte ville leva detta livet, jag ville inte åka dit - men det kunde jag självklart göra ändå.
Det jag visste var att jag inte pallade med Drakens allt för paranoida personlighet, han var så fruktansvärt paranoid och på grund av det så åkte han dit, jag fanns inte i lägenheten vid det tillfället så jag klarade mig ännu en gång.
Jag fick börja flytta runt igen, socialen tänkte inte betala för ett boende åt mig trots att jag fick kuponger att betala med på affärer så att jag inte skulle kunna spendera pengarna på droger, ut på gatan med mig tyckte dom. Ännu en sketen missbrukare. Jag kände mig värdelös och började fundera på vad jag hade försatt mig i för en situation, ett rött ljus gick upp för mig och det var dags att stanna, sluta, lägga ner. Men jag kunde inte, heroinet var mitt liv och min trygghet, det hade följt med mig så länge. Det enda jag var stolt över var att jag inte hade prostituerat mig.
Desperationen som man känner, frustrationen man känner och ångesten som man känner är riktigt plågsam när heroinet börjar gå ur kroppen och man inte har mer i närheten. Att gå till plattan är ingenting man ska göra, du blir blåst, det har jag erfarenhet av så jag fick tigga och be hos vänner om att de skulle fixa heroinet åt mig. Av någon anledning ville dom inte lämna ut sin kontakt trots att det vore smidigare att jag hade kunnat möta upp personen och göra affären öga mot öga utan mellanhänder. Men det viktigaste var att få det jag ville ha. Det jag behövde.
Under en avtändning, när heroinet börjar gå ur kroppen så blir jag väldigt självmordsbenägen. Mitt psyke och min kropp klarar det inte.
- Penny Dreadful -
Jag hade från start sagt att jag inte ville leva detta livet, jag ville inte åka dit - men det kunde jag självklart göra ändå.
Det jag visste var att jag inte pallade med Drakens allt för paranoida personlighet, han var så fruktansvärt paranoid och på grund av det så åkte han dit, jag fanns inte i lägenheten vid det tillfället så jag klarade mig ännu en gång.
Jag fick börja flytta runt igen, socialen tänkte inte betala för ett boende åt mig trots att jag fick kuponger att betala med på affärer så att jag inte skulle kunna spendera pengarna på droger, ut på gatan med mig tyckte dom. Ännu en sketen missbrukare. Jag kände mig värdelös och började fundera på vad jag hade försatt mig i för en situation, ett rött ljus gick upp för mig och det var dags att stanna, sluta, lägga ner. Men jag kunde inte, heroinet var mitt liv och min trygghet, det hade följt med mig så länge. Det enda jag var stolt över var att jag inte hade prostituerat mig.
Desperationen som man känner, frustrationen man känner och ångesten som man känner är riktigt plågsam när heroinet börjar gå ur kroppen och man inte har mer i närheten. Att gå till plattan är ingenting man ska göra, du blir blåst, det har jag erfarenhet av så jag fick tigga och be hos vänner om att de skulle fixa heroinet åt mig. Av någon anledning ville dom inte lämna ut sin kontakt trots att det vore smidigare att jag hade kunnat möta upp personen och göra affären öga mot öga utan mellanhänder. Men det viktigaste var att få det jag ville ha. Det jag behövde.
Under en avtändning, när heroinet börjar gå ur kroppen så blir jag väldigt självmordsbenägen. Mitt psyke och min kropp klarar det inte.
- Penny Dreadful -
Kommentera