LVM:et
1kommentarer
Jag har inte skrivit någonting om min familj och jag föredrar att lämna dom utanför detta så mycket som möjligt.
Jag plockas in och får ett LVM på mig, mina föräldrar gjorde en anmälan hos socialnämnden. Socialnämnden, rätten och sedan beslutet om tvångsvård i 6 månader. Jag stack från hemmet jag hamnade på flertalet gånger och jag tror att alla gav upp hoppet. Jag försökte mig på att göra en cold turkey, misslyckades.
Jag började efter att ha blivit av med tvångsvården att missbruka mer, jag tappade all kontakt med släkt och familj, dom tog avstånd från mig och förbjöd mig att hälsa på, inte ens vid födelsedagar. Mina födelsedagar firades med en gratis kabbe av någon, det säger ganska mycket om hur mitt liv hade blivit. Hur det hade utvecklats från bensodiazepiner för många många år sedan till ett nu fullt utvecklad heroinberoende där jag behöver den helvetiska drogen för att klara av en dag. Jag fick hepatit c efter att ha delat nål med Angelica. Ingen trevlig historia så den tänker jag inte gå in på.
Kriminaliteten ökad för min del, nybörjare som hängde med oss som satt och noddade märkte inte när jag stal deras kabbar och deras citroner, det blev en bonus för min del, jag hade mer än nödvändigt för att klara mig så jag började sälja, jag som hade lämnat pojkvänner och vänner som jag bott tillsammans med för att dom börjat langa och nu gjorde jag det själv, nybörjarna lämnade oss såklart då deras roliga försvann hela tiden. Pengarna sinade för oss igen, när jag började med heroinet och fortsatte så försvann min aptit så jag tog inte hand om mig så väl när det gäller kosten.
Men med tanke på att jag knappt åt så gick det inte mycket pengar åt det. Priserna på heroinet varierade som med de flesta andra droger i vågor. Det blev svåra tider, jag hamnade i bråk och blev misshandlad, istället för att gå till sjukhuset så gick jag hem och plockade fram det lilla knytet i plastfolie jag hade kvar och tog fram det sista heroinet jag hade.
- Penny Dreadful -
1 kommentarer
peter
25 Apr 2009 12:57
Tack för att du skriver ner din berättelse... det händer att jag tar mitt liv för givet och "glömmer" bort att jag är narkoman...
...du skriver sååååå jävla bra och jag tackar dig för att du får mig att inse hur jävla bra jag har det idag... hur fri jag är... och att jag inte har en chans att någonsin kunna kontrollera någon form av drog...
... jag tror att du kommer att lyckas med att bli drogfri... ja jag tror verkligen det...
(((kram)))
peter
Kommentera