Penny Dreadful

Jag måste tyvärr dela upp mina inlägg lite, det är jobbigt att tänka tillbaka och skriva om allting, men kanske behöver jag ventilera mig lite också, för att kunna komma till den punkten jag vill, där jag kan sluta med heroinet, inte sätta en nål till i min arm, fot, hals, hand, inte en enda nål till. Dit vill jag komma.

Jag kommer att skriva om min missbrukarbakgrund och hoppas på att ingen tar illa vid sig utan vågar fortsätta att läsa, det finns ljuspunkter och strålar både nu och då,  kanske önskar en del av er att det här ska vara en mörk blogg där jag bara delar med mig om kabbar och nålar, det kommer att hända, men jag kommer även att få in allting som sätter en guldkant på vardagen. Jag är en missbrukare, en horsare, men även vi är människor och har ett hjärta.


Jag blev inlagd på ett behandlingshem för missbrukare uppe i Dalarna, 67 mil från mitt hem. Jag skulle bort från mitt, vad dom kallade gäng. Jag hamnade på ett öppet behandlingshem och hade möjligheten att röra mig inom området och bara komma in en viss tid på kvällen och gå upp en viss tid på morgonen, vi hade gruppterapi och individualterapi, många fick SSRI utskrivna, jag vägrade. Vad skulle jag med antidepressiva mediciner till, jag visste något som verkligen dövade allt. Efter några veckor på behandlingshemmet började jag att få upp ögonen för hur allvarligt det hade varit med mitt missbruk och att min handling faktiskt fyskiskt hade skadat två människor för att jag körde bil påverkad av narkotika och alkohol. Jag började sakta att sluta mig själv, jag drog mig in i skalet som sköldpaddorna gör och jag kände ingenting, jag var tom i ytterligare några veckor. Terapin blev intensivare för att jag drog mig undan och stängde inne alla mina känslor. Jag var där för att må bättre, för att komma ut till ett friskare liv, jag var inte där för att "sitta av tiden" och komma hem för att börja ta droger igen, men det ville jag såklart inte förstå, det gick någon vecka till och jag fick upp ögonen för att ett liv utan narkotika kanske inte är så tokigt ändå, jag funderade på hur mitt liv var innan jag började missbruka, innan jag blev beroende.

Men behandlingshemmet var inte bra, det var inte en någorlunda utbildad psykolog heller, hon var en vanlig outbildad människa och hon hade inte själv varit missbrukare, detta var någon som uppdagades några år efter min vistelse där. Det fanns två stycken av de tio som arbetade där om själva varit missbrukare och kunde förstå hur vi tänkte , hur vi mådde och hur rädda vi var för att åka hem igen. Jag rymde aldrig därifrån, några försökte, men efter några timmar eller ett dygn kom dom tillbaka och fordonet dom åkte i  var en polisbil.

Vissa sa att vi inte skulle åka hem, åker vi hem så kommer vi att trilla dig igen, vi kommer att ta återfall.
Andra sa att vi ska åka hem, men göra ett 180 graders kast och vända ryggen mot dom som man hade knarkat  tillsammans med, bryta kontakten med dessa pesoner totalt. Missbruka kan man göra ensam hemma i sin egen soffa men "ofta" så är man två stycken eller några personer som man umgås med och blir höga tillsammans.  Kanske är det så dom tänkte.

- Penny Dreadful -