Det är som vanligt i min värld, dagarna passerar oavsett vad jag vill, gör eller inte gör. Alla dagar markeras med röda kryss när dagen kommit till sitt slut. Det ger en känsla av makt och kontroll, även om jag har förlorat mycket så vill jag bibehålla det jag fortfarande kan kontrollera, något slags fokus på verkligheten måste finnas kvar för att orka kämpa vidare.
Jag försöker minska på doserna, jag har tänt av och gått på flertalet gånger sista månaderna, för att få doserna att räcka. Kroppen är trött och sliten, magen är risig och hjärtat spelar flipperspel utan game over.
Midsommar spenderade jag på ett vackert ställe, där man kan peta med bara fötter i sanden, dricka en kall öl och njuta av solens värmade strålar på samma gång. Vi var ett glatt gäng, den gemenskapen vi har är ingenting en vanlig "svensson" upplever, med oss är ingenting ytligt, ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur mycket pengar du har, vi är en familj som ställer upp för varandra, tar hand om varandra, skrattar och gråter tillsammans.
Allt är inte misär, men det är inte heller något vidare liv att leva.
Det enda jag skulle sakna var familjekänslan, ingen annan stuga på den platsen höll så många människor som våran, ingenstans skrattades det så mycket som hos oss.
Några stugor bort var det både slagsmål och mycket verbala käftsmällar, poliser och ambulans på plats...
Det är inte alltid vi missbrukare som uppför oss illa.
Jag försöker minska på doserna, jag har tänt av och gått på flertalet gånger sista månaderna, för att få doserna att räcka. Kroppen är trött och sliten, magen är risig och hjärtat spelar flipperspel utan game over.
Midsommar spenderade jag på ett vackert ställe, där man kan peta med bara fötter i sanden, dricka en kall öl och njuta av solens värmade strålar på samma gång. Vi var ett glatt gäng, den gemenskapen vi har är ingenting en vanlig "svensson" upplever, med oss är ingenting ytligt, ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur mycket pengar du har, vi är en familj som ställer upp för varandra, tar hand om varandra, skrattar och gråter tillsammans.
Allt är inte misär, men det är inte heller något vidare liv att leva.
Det enda jag skulle sakna var familjekänslan, ingen annan stuga på den platsen höll så många människor som våran, ingenstans skrattades det så mycket som hos oss.
Några stugor bort var det både slagsmål och mycket verbala käftsmällar, poliser och ambulans på plats...
Det är inte alltid vi missbrukare som uppför oss illa.
