16 Mar

10:53

Där silen tar slut, tar livet vid.

3kommentarer

Ett bryskt uppvaknande, kläderna klibbar mot min svettiga kropp, mardrömmar med demoner som inte liknar någonting jag har sett förut. Apelsinjuice och ett rostat bröd, håret borstar jag med monotona rörelser och sätter upp i en svans. Ni tror säkert att alla missbrukare är fruktansvärt ovårdade, det är en myt!
Jag duschar, tycker om att ha det städat runt omkring mig, vill gärna ta hand om mitt yttre i den mån jag kan.
I ett abstinat tillstånd ser jag äcklig ut, men med en sil i mig så kan jag stila till mig så pass att jag ser ut som vem som helt, nåja...inte i mina ögon, men ni förstår.

Jag önskar att jag kunde ge samhället mer, istället för att ta.

Allmänt
heroin knark pundare kvinna, tjack amfetamin,

3 kommentarer

EvaP

16 Mar 2013 15:51

Jag är en vanlig medelålders kärring, mitt liv består för tillfället av att pelargonier, jobb, böcker och baka bröd. Jag har levt ensam i tio år och antagligen slår jag rekord i trist liv, men jag gillar det.

Din blogg finns med på min lista och via automatik ser jag när du har uppdaterat. Igen vill jag säga att du borde ta vara på din uppenbara talang att skriva. Eller är du redan en skribent som fabulerar ihop en historia.

Nåja. Glöm det där med samhälle - ta vara på dig själv i första hand. Jag hoppas du blir frisk, kry och glad.

Kärlek till dig!

Svar: Fast Eva, du gillar ditt liv, om någon annan tycker att det är tråkigt är samma lika, gör inga ursäkter för dig och ditt lev. Pelargonier, jobb, böcker och baka bröd låter inte tokigt, det låter helt vanligt, normalt och TRYGGT, precis som livet i sitt yttersta skall vara.
Alla kan skriva, jag har inte ordets gåva eller skulle påstå att jag har en talang.
Jag tycker om att skribbla ner mina ord och tankar, i dagboksform, genom en blogg tillåts jag att känna mig mindre ensam. Författarskap är ingenting jag drömmer om, men när jag i framtiden är frisk så kanske jag har mer att säga, berätta om och ta vara på, kanske skulle en bok vara något då.

Tack för dina ord Eva! Kram
Penny

stjärnfödd

17 Mar 2013 22:13

svar :
tack så mycket!

jag blev chockad när jag gick in på din blogg, har ju haft den bland mina favoriter länge men då du slutade skriva var jag rädd att du hade försvunnit. bland kommentarerna på det då senaste inlägget stod det att du dött..
har gått in här med jämna mellanrum de senaste åren och läst dina inlägg.. önskat att det en dag ska komma upp ett nytt.

och du är alltså vid liv!! fan vad glad och lättad jag blir..

Tr

19 Mar 2013 09:01

Förstår känslan av att vara en belastning för samhället, jag känner igen den. Men kanske är man en "belastning" ett tag så att man kan komma tillbaka sedan och ge mycket mer än innan? Kanske måste man gå sönder för att kunna se hur man ska bli hel? Eller något sådant...

Hoppas du mår någorlunda, och tack så mycket för din kommentar! Även om vi inte känner varandra kändes det fint att läsa "kram".

Kram tillbaka

Kommentera

Publiceras ej