Polens pundarkvart - 2
0kommentarer
När man har varit med ett tag så blir man inte längre rädd för polisen, kåken eller en åklagare, inte jag i alla fall.
Jag blir rädd för kontraktsvård, avgiftningen, behandlingen, terapin och ensamheten.
Man är så jävla ensam i sitt missbruk, men man är lika ensam efter sitt missbruk, till det nya kontaktnätet har skapats, tills man har självförtroendet att bära upp kläderna som den ståtliga människa man är, det är en lång resa dit.
Jag trodde att mannen i uniform skulle kasta in mig i första bästa cell och låta mig ruttna där, men han ville hjälpa mig upp! Ett fast handslag, undvikande blickar från min sida men märkbart nyfikna från hans, det går inte riktigt att undvika mitt präglade utseende. En erfaren polis går inte att lura, så jag vet inte varför han lät mig gå utan att egentligen säga ett ord, jag sa tack på Polska "Dziekuje", han vinkade iväg mig, jag la benen på ryggen illa kvickt med en rädsla över att möjligtvis vara förföljd eller ha fått oönskade spanögon på mig.
Det var inte fören jag var hemma bakom trygga dörrar som jag förstod hur illa jag hade slagit mig. En rejäl svullnad över svanskotan och en stelhet som de kommande dagarna förvärrades till den grad att min rörlighet påverkades, Artur var besinningslöst förbannad, han blev tvungen att hämta mitt horse, föga uppskattat av en som av hyffsat clean - lite gräs har väl ingen dött av var hans motto.
Han valde att lämna rummet varje gång jag skulle sätta en sil, han äcklades av stasandet, snärtandet, klämmandet och sökandet efter en ven. Jag förstår honom, jag förbannar mig själv varje gång, över vilken situation jag sitter i.
Jag blir rädd för kontraktsvård, avgiftningen, behandlingen, terapin och ensamheten.
Man är så jävla ensam i sitt missbruk, men man är lika ensam efter sitt missbruk, till det nya kontaktnätet har skapats, tills man har självförtroendet att bära upp kläderna som den ståtliga människa man är, det är en lång resa dit.
Jag trodde att mannen i uniform skulle kasta in mig i första bästa cell och låta mig ruttna där, men han ville hjälpa mig upp! Ett fast handslag, undvikande blickar från min sida men märkbart nyfikna från hans, det går inte riktigt att undvika mitt präglade utseende. En erfaren polis går inte att lura, så jag vet inte varför han lät mig gå utan att egentligen säga ett ord, jag sa tack på Polska "Dziekuje", han vinkade iväg mig, jag la benen på ryggen illa kvickt med en rädsla över att möjligtvis vara förföljd eller ha fått oönskade spanögon på mig.
Det var inte fören jag var hemma bakom trygga dörrar som jag förstod hur illa jag hade slagit mig. En rejäl svullnad över svanskotan och en stelhet som de kommande dagarna förvärrades till den grad att min rörlighet påverkades, Artur var besinningslöst förbannad, han blev tvungen att hämta mitt horse, föga uppskattat av en som av hyffsat clean - lite gräs har väl ingen dött av var hans motto.
Han valde att lämna rummet varje gång jag skulle sätta en sil, han äcklades av stasandet, snärtandet, klämmandet och sökandet efter en ven. Jag förstår honom, jag förbannar mig själv varje gång, över vilken situation jag sitter i.
Kommentera