Penny Dreadful

Jag är upp vuxen i dom småländska skogarna med min mamma och pappa och mina 4 syskon.
Själva familjelivet var tryggt, vi var en normal familj som höll ihop. Jag gick igenom skolan utan några egentliga problem.
Jag pluggade inom naturvetenskap, hoppade av och började sedan plugga till kock, var utomlands och utbildade mig till bartender.

Jag har då egentligen 2½ utbildningar. Jag har fortfarande nte haft användning för någon av utbildningarna.
Det har gått bra för mina syskon, alla har jobb, hem, barn eller hund.Visst kan det kännas orättvist, men det är ingen mer än jag som har satt mig i denna situation, precis som jag har sagt innan så skyller jag inte miss missbruk på någon annan än mig själv.

Utanför hemmet hände väldigt mycket tråkigt. En bra uppväxt om man ser till familjeförhållandena. Utanför dessa väggar så blev jag våldtagen och utnyttjad flertalet gånger av en släkting. Jag var 15 då det började, kurvorna började synas, brösten blev tydliga, han var den vidgrigaste, äckligast varelsen jag har stött på. När jag var 17 år så hände något som kanske är på gott och ont. Han brukade hämta upp mig när jag gick till skolan, hotade mig med att han skulle döda mig om jag inte följde med honom. Det var höst, den 19 Augusti, jag hade en kniv med mig i fickan, vi var fortfarande i bilen på väg hem till honom och hans inrökta hus, jag drog upp min nyckelknippa som fickkniven var fastkedjad i, han brydde sig inte om det, jag låtsades att jag skulle veva ner rutan, veven brukade krångla lite så att jag satt där och fifflade med kniven var ingenting han märkte, jag vek ut kniven och skrek, jag tänkte att det skulle få honom att tappa fokus lite. Kniven högg jag i hans ena lår, två gånger. Sedan dess har jag inte sett honom.
Han polisanmälde det inte. Jag polisanmälde inte honom heller.

Jag drack ganska mycket alkohol efter detta, festade med vänner som såg varningssignalerna, det gick upp röda stoppljus för dom medans jag tyckte att "varje ungdom festar väl?!" , men inte lika ofta som jag gjorde kanske. Visst testade jag hasch några gånger en det var ingenting för mig. "Sätt dig och rök en spliff" på sommarkvällarna var vad vänner sa ständigt.

Som 18-19 år började jag få riktiga panikångestattacker och flashbacks från övergreppen. Efter många övertalanden från en pojkvän jag hade då så gick jag till en läkare på vårdcentralen som sedan skickade mig till psykiatrin, där fick jag utskrivet Xanor Depot. Dom var runda och blåa och jag blev kär efter några dagar med dom i kroppen, kär i tabletterna. Psykiatrin tjatade om att jag hade posttraumatiskstresssyndrom och borde prata om det, jag pratade om det men nämnde aldrig några namn eller att det var en släkting som förgripit sig på mig.

Utanför hemmets väggar så finns det en del händelser som präglat mitt liv med stämplar.
Men min familj var underbar. Jag vet inte vad jag kan säga om dom idag, jag känner dom inte längre, dom hör av sig när dom vill få mig att sluta knarka.
Det blir allt mer sällan då deras försök aldrig lyckats. Visst känner jag mig ännu mer värdelös då jag sviker dom och i ochmed den känslan så skjuter jag mer, oftare, högre doser. Jag har svikit familj och vänner och jag gör ingenting för att reparera skadan. Jag tänker mycket men jag gör ingenting åt det.

[ Ni får fråga mig om jag kan skriva lite om något ni undrar om, vilket "Kia" gjorde ]

Jag vill även tillägga att det är jättemånga missbrukare som har höga utbildningar, är poetiska, konstnärliga, många är riktiga genier. Jag har en normalutbildning, jag kan inte påstå att jag alls är någon geni eller har någon specielltalang eller är duktig på något. Kanske är det som "MC" skrev - "vi är duktiga på att slå på oss själva".
Försvarsmekanism kanske, för att andra tycker att vi är såna drägg och är - - ingenting - - .

Allting släpar efter, mitt närminne fungerar inte alltid. Jag kan se mimiken men jag hör inte rösterna fören sekunder senare. De har ingen aning om hur det är fören dom sitter fastkedjade i en betongvägg och blir injicerade om och om igen med detta gift. Biverkningarna som uppstår en efter en och hur fruktansvärt sjuk man blir utan det. Jag gråter inte, jag är förbannad för att samhället är så likgiltiga över oss missbrukare men samtidigt så förstår jag dom. Vissa missbrukare är kriminella, andra inte.

Alla kriminella förstör för andra så varför skulle de inte avsky oss? Vi luktar illa ibland/ofta då hygienen inte är prio ett, vi har inte alltid tak över huvudet eller kläder till ett byte i veckan ens.

Alla hanterar heroin olika men det slutar alltid på samma sätt - sa en vän till mig en gång.

Man kan visa en sida utåt, en arbetande kvinna med vänner och ett hem, men vad som egentligen döljer sig där bakom är helvetet själv. Det går att leva , vad andra kan se som, normalt med opioder, inte i längden kanske med många är
duktiga på att dölja det för allt och alla. Vänner misstänker ofta någonting, de som står en nära men de brukar inte
tänka på heroin, på ett tungt missbruk fören det har pågått ett bra tag. Man kanske inte är social hela tiden och därmed
kan man dölja det mycket bättre och ofta planerar man sin dag om man ska gå på en fest, ser till att ta sin fix i tid innan man ska
dit, ha med sig en om man ska vara där länge eller tills man har lämnat festen och börjar få abstinens på hemvägen.

Det blev ett luddigt inlägg.

Tusen tack för era fina ord, även i en missbrukares hjärta kan det kännas fint och inte bara likgiltighetskänsla.
Jag är absolut inte ute efter några "tyck synd om mig" röster, det här är mitt liv, jag är tacksam över att det finns
de som bryr sig även om en missbrukare som är puttad åt sidan av resten av samhället.

Jag har ett boende, det är inte enbart mitt, jag bor tillsammans med en kvinna några år yngre än mig.
Hon är en vacker själ som inte bara finner livet mörkt, utan väldigt ljust liksom många andra som skjuter amfetamin.
Vi går på olika droger som lägger oss på olika nivåer, hon arbetar och tjänar pengar, jag är utan jobb, ni kanske
minns att jag faktiskt hade ett för ett tag sedan. Jag hamnade djupare i mitt beroende och orkade inte stiga upp alls, det
fanns absolut ingen dygnsrytm. Noddade halva dagarna. Jag tjänar pengar på andra sätt.

Det här med någon behandling snurrar i mitt huvud, det känns som att jag har en ängel på ena axeln och en djävul på andra.
Kluven med andra ord. Djävulen är flera strån vassare. Jag är osäker på om jag skulle vilja ha metadon, varför vet jag inte riktigt men subutex skulle kännas bättre.

Jag är så arg, min födelsedag närmar sig och min familj erbjuder sig till att -betala- en avgiftning och några månaders behandlig på ett behandlingshem. Vilken jävla present, ge mig dom pengarna istället till att köpa det som håller mig levande? Jag är realistisk nog att förstå att de aldrig skulle göra det samt att jag skulle behöva komma ifrån detta. Heroinet. Det känns som att mina ögon rullar runt i hålan, mina mage har vänt sig ut och in fyra gånger idag, jag är inte sjuk, jag har fått i mig mina fixar idag, vet inte vad som är fel och jag skiter i det också.

Försöker fokusera på vad några av mina läsare av bloggen skriver, att det finns hjälp, att man kan ta sig ur det och jag blir förbannad på er och på mig. Ni menar väl men jag ser er som rena rama riktiga fiender ibland, ni vill ta ifrån mig det heligaste och det farligaste som finns i mitt liv. Jag är förbannad på mig själv för att jag är för feg, för fast i skiten för att våga mig på ett nyktert liv.

SVAR TILL TVÅ KOMMENTARER:
Hillbilly heroin är ett slang/uttryck för OxyContin.
Speedball är när man blandar heroin med kokain.

-Penny Dreadful-

För några dagar sedan drog jag helt medvetet i mig en speedball, medveten om riskerna, till fullomedveten om hur otroligt korkat det är men samtidigt tyckte jag att det spelar väl ingen roll, ni vet, likgiltighetskänslan, värdelös, "jag är ingenting" . Detta ledde till en överdos. Som ni märker så lever jag. Ja, jag hamnade på sjukhus, ja, jag blev utan heroin, ja nu är det så pass illa så de vill plocka in mig och ja, jag håller mig undan. Precis som förr så drog jag från sjukhuset denna gången också och raka spåret till någon annan pundare.

Innan överdosen så kommer jag ihåg hur jag fick upp en tanke och en bild på vackra Angelica.
Angelica. Jag har sjunkigt så låg nu, så förbannat låg. Jag lovade mig själv från start att inte gör detta, det var aldrig ett alternativ men precis som många andra löften från missbrukare så bryter man dom förr eller senare.

- Penny Dreadful -

I nödfall får man gå över till det sk "hillbilly heroinet" , det är svåra tider ekonomiskt för mig. Det är en dyr habit, den är farlig och jag vet att jag vill sluta men jag backar varje gång av rädsla, ödet eller bara inte stark nog att lägga av. Jag kör på dubbelmoral hela tiden men jag tänker inte ursäkta mig, jag är en typisk jävla pundare som fick känna på foten av en familjemedlem här i dagarna. Ja , mitt namn är Penny, ja, jag knarkar, ja, jag kommer att dö av mitt missbruk.

Det kryper i huvudet på mig, tiotusen maskar krälar där inne. Det känns så, min syn är dimmig och jag känner att min dosering var lite för hög den här gången, inte dödlig men för mycket. Utslagen på golvet hos en vän försökte jag få fram min önskan om att dö samtidigt som jag framförde min önskan om att leva.

Jag är iskall och skakig, jag är trött och det värker i kroppen, stel och allmänt risig.

- Penny Dreadful -