Penny Dreadful

Jag är upp vuxen i dom småländska skogarna med min mamma och pappa och mina 4 syskon.
Själva familjelivet var tryggt, vi var en normal familj som höll ihop. Jag gick igenom skolan utan några egentliga problem.
Jag pluggade inom naturvetenskap, hoppade av och började sedan plugga till kock, var utomlands och utbildade mig till bartender.

Jag har då egentligen 2½ utbildningar. Jag har fortfarande nte haft användning för någon av utbildningarna.
Det har gått bra för mina syskon, alla har jobb, hem, barn eller hund.Visst kan det kännas orättvist, men det är ingen mer än jag som har satt mig i denna situation, precis som jag har sagt innan så skyller jag inte miss missbruk på någon annan än mig själv.

Utanför hemmet hände väldigt mycket tråkigt. En bra uppväxt om man ser till familjeförhållandena. Utanför dessa väggar så blev jag våldtagen och utnyttjad flertalet gånger av en släkting. Jag var 15 då det började, kurvorna började synas, brösten blev tydliga, han var den vidgrigaste, äckligast varelsen jag har stött på. När jag var 17 år så hände något som kanske är på gott och ont. Han brukade hämta upp mig när jag gick till skolan, hotade mig med att han skulle döda mig om jag inte följde med honom. Det var höst, den 19 Augusti, jag hade en kniv med mig i fickan, vi var fortfarande i bilen på väg hem till honom och hans inrökta hus, jag drog upp min nyckelknippa som fickkniven var fastkedjad i, han brydde sig inte om det, jag låtsades att jag skulle veva ner rutan, veven brukade krångla lite så att jag satt där och fifflade med kniven var ingenting han märkte, jag vek ut kniven och skrek, jag tänkte att det skulle få honom att tappa fokus lite. Kniven högg jag i hans ena lår, två gånger. Sedan dess har jag inte sett honom.
Han polisanmälde det inte. Jag polisanmälde inte honom heller.

Jag drack ganska mycket alkohol efter detta, festade med vänner som såg varningssignalerna, det gick upp röda stoppljus för dom medans jag tyckte att "varje ungdom festar väl?!" , men inte lika ofta som jag gjorde kanske. Visst testade jag hasch några gånger en det var ingenting för mig. "Sätt dig och rök en spliff" på sommarkvällarna var vad vänner sa ständigt.

Som 18-19 år började jag få riktiga panikångestattacker och flashbacks från övergreppen. Efter många övertalanden från en pojkvän jag hade då så gick jag till en läkare på vårdcentralen som sedan skickade mig till psykiatrin, där fick jag utskrivet Xanor Depot. Dom var runda och blåa och jag blev kär efter några dagar med dom i kroppen, kär i tabletterna. Psykiatrin tjatade om att jag hade posttraumatiskstresssyndrom och borde prata om det, jag pratade om det men nämnde aldrig några namn eller att det var en släkting som förgripit sig på mig.

Utanför hemmets väggar så finns det en del händelser som präglat mitt liv med stämplar.
Men min familj var underbar. Jag vet inte vad jag kan säga om dom idag, jag känner dom inte längre, dom hör av sig när dom vill få mig att sluta knarka.
Det blir allt mer sällan då deras försök aldrig lyckats. Visst känner jag mig ännu mer värdelös då jag sviker dom och i ochmed den känslan så skjuter jag mer, oftare, högre doser. Jag har svikit familj och vänner och jag gör ingenting för att reparera skadan. Jag tänker mycket men jag gör ingenting åt det.

[ Ni får fråga mig om jag kan skriva lite om något ni undrar om, vilket "Kia" gjorde ]

Jag vill även tillägga att det är jättemånga missbrukare som har höga utbildningar, är poetiska, konstnärliga, många är riktiga genier. Jag har en normalutbildning, jag kan inte påstå att jag alls är någon geni eller har någon specielltalang eller är duktig på något. Kanske är det som "MC" skrev - "vi är duktiga på att slå på oss själva".
Försvarsmekanism kanske, för att andra tycker att vi är såna drägg och är - - ingenting - - .