13 dagars på avgiftning, de menar att gifterna ska vara ute ur min kropp trots att jag riktigt känner hur smutset rusar i blodet på mig, hur det letar sig till hjärnan, hjärtat och övriga organ, jag riktigt känner hur jag sakta dör. Jag känner mig döende, tom och smutsig nu när jag inte längre har det i kroppen. 13 dagar av ett rent levande helvete, om jag inte visste bättre hade man kunnat tro att jag var där för att plågas för andras njutning, som jag har svurit åt personal och medpatienter, som jag har bråkat och haft panik de timmar jag har haft någon ork att överhuvudtaget öppna ögonen. Det fantastiska med att sitta här idag, efter bara 13 dagar utan heroin är nog att jag känner för att äta igen och jag ser inte längre i endast svart och vitt.
13 dagar är ingenting. 13 är en början men egentligen borde det inte ens räknas.
Det förhandlas om behandlingshem alt. öppenvård. Pratas om subutexprogram. Men det är så mycket prat och så lite action. Jag är utskriven, jag är hemma, det svåra nu blir att ge fan i att använda telefonen, öppna dörren, gå ut eller överhuvudtaget ta kontakt med människor. Jag kan inte gömma mig förevigt men jag är inte stark nog att stå emot, det skulle räcka med att någon frågar om jag ska köpa så börjar det glittra i mina ögon och läpparna dras i någon leende liknande position och sen skulle jag vara på väg.
13 dagar.
