24 Sep

13:21

Ni ställer krav!!

6kommentarer

Jag avskyr krav, jag avskyr att ni bryr er om mig, jag är en jävla belastning för samhället och jag är fullt medveten om att jag har kostat er pengar när jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp, mänskligheten äcklar mig ibland, det vore så mycket enklare att hata mig själv till hundra procent om alla andra gjorde likadant, om ingen trodde på att jag kan leva ett nyktert liv eller skriva uppmuntrande ord, känna empati, sympati.

Kanske var det bättre utan bloggen, jag kunde hata mig själv ifred och ingen la sig i. Kanske behöver även jag, Penny, detta, få höra att det finns hopp.

Ni äcklar mig stundtals men jag älskar er resten av tiden!
Allmänt

6 kommentarer

Johan

24 Sep 2009 17:30

Jag hatade också människorna. En gång började jag på en bok som skulle heta 'Hatbrev till mänsklighten', där jag bara ville spy galla över allt och alla. Jag hatade dem. Falska, egoister, tråkmånsar, banala...

Ännu mer hatade jag dem som ville hjälpa mig. Men mest hatade jag mig själv. Jag tyckte inte synd om mig själv heller. Jag var bara likgiltig.



Men alla människor är inte alls på det sättet. Det var bekvämast för mig att skylla på människorna och hata mig själv, istället för att ta itu med mina problem.



Du pratar om krav, skuldkänslor och att kosta pengar.Du kostar inga pengar. Tvärtom, om mina skattepengar går till att betala din behandling har jag tro på den här världen. Nej, det som gör mig förbannad är politiker som flyger till jobbet på min bekostnad och som sedan står och babblar om miljöförstöring som orsakas av utsläpp från flygplan.



Tänk inte på behandlingen med skuldkänslor. Se det som en sjukhusvistelse. Många människor som kommer till sjukhuset har skador som är självförvållade. Tänk om alla som brutit benen i skidbacken inte skulle vilja gå till sjukhuset, bara för att de känner skuld för att de åkte som våghalsar och att det innerst inne vet att de kanske kommer att göra det igen?



Du är inte skyldig någon något nu. Den enda du står i skuld till är dig själv. Det kostar en hel del att betala skulden i form av abstinensbesvär, känsla av förnedring eller vad som kommer att hända. Men när du har betalat är du hel igen.



Tänk inte i längre perspektiv. Tag en dag i taget. Alla tidigare misslycde försök är glömda. Det enda som räknas är nu. Skjut inte upp det, för imorgon räknas inte. Vad glad jag skulle bli om jag hörde att du försöker en gång till. Det kan du kosta på dig om du ändå är uppgiven av allt.



Förresten skriver du bra. Jag tror att du skulle kunna skriva bra böcker. Har du skrivit något mer än den här bloggen?

MC

27 Sep 2009 04:22

Penny! Jag vet att det är jävligt jobbigt med en del kommentarer. Något av det jävligaste jag visste när jag började mina 9 månader på behandlingshemmet var när min terapeut kramade mig (det berodde inte bara på att det gjorde ont när min självbild blev utmanad utan pga det jag varit med om), men det var oxo jävligt skönt att någon som varit där jag var brydde sig om trots att han visste vad och var jag varit. Men samtidigt, det är inte var vi varit som räknas, det är bara vart vi är på väg som räknas.



Som jag skrev tidigare, kunde jag så kan du. Och jag har gått från att avsky mig och mitt liv till att tycka att det är rätt bra. Jag är inte nöjd med var jag är, men det enda som räknas är vart jag är på väg...



Sen det där med att kosta pengar. Det är så ett samhälle fungerar, jag e iofs rätt arg på samhället för att det inte fungerar fullt så som jag skulle vilja, men ändå. Samhället finns för att hjälpa dem som drabbas av diabetes, brutna ben, trafikolyckor, mm. T ex missbruk. Och jag kostade en massa pengar innan jag kom på fötter. Det är så det är, och det går inte att använda för att ursäkta att söka hjälp en gång till. Sen om du vill kan vi diskutera om missbruk är självförvållat eller inte, jag har en del åsikter om det.



Är det inte dags att sluta fly nu? Som sagt, kunde jag, så kan du. Eller?

Anonym

29 Sep 2009 18:52

Hur går det? Om du inte orkar ta några steg kan du väl berätta lite iallafall? Hur ser en vardag ut nu?

Ann

02 Oct 2009 21:47

Jag fattar exakt vad du menar...been there. Dock inte i det missbruk du befinner dig i. Men jag fattar..låt mig va ifred! Klart man vill det, men ändå inte! Man vill ha stöd, förståelse och hjälp..men när är man villig att ta emot? Ingen annan än du kan bestämma det...

Du gör mig orolig, när du inte skriver ...jag önskar av hela mitt hjärta att du en dag tar dig ur ditt missbruk!

Tro mig i det djupaste dalar...

Ge livet en chans.

Ankan

03 Oct 2009 23:05

Jag är ingen missbrukare men jag är mycket annat och jag är en människa. Du Penny är missbrukare men du är framför allt en människa med samma värde som mig, min granne eller vem som helst, glöm aldrig det. Beroende är en sjukdom och du har samma rätt att få hjäp som vilken annan sjuk männsika som helst.

Tänker på dig!

Svar: TACK, dina ord värmer som attans!
Penny

Johan

12 Oct 2009 23:08

Vad händer? Jag hoppas inte jag fick dig att sluta skriva här. Jag kanske framstår som en kravställare, men jag vill bara väl. För oavsett om du har tänkt att lösa missbruksproblemet eller inte, så är den här bloggen väldigt värdefull. Jag tycker att du ska samla in allt du har skrivit och göra en bok av det.

Kommentera

Publiceras ej