Behandlinghemmet hade släppt mig utan att jag hade något boende vilket de flesta andra hade fått ordnat fick jag veta i efterhand, då var jag fortfarande nykter och ren men ingenstans att bo så jag kvartade hos fd pojkvännen.
Han var inte glad att se mig men han var glad för att jag kunde komma att bli en potentiell kund. Jag slaggade på bäddsoffan , hade svårt att somna då det luktade väldigt underligt och stark. Jag orkade inte tänka på det just nu, efter de milen jag hade gått så ville jag bara sova.
Dagen efter så anlände det tre män till lägenheten, bärandes på paket. dom pratade helt öppet om vad det innehöll och var det kom ifrån. Jag försökte att stänga ute deras konversation till mångt och mycket, jag ville inte bli påverkad eller triggad, jag visste vad som fanns inom räckhåll för mig men jag ville fortsätta att vara ren och nykter.
Det gick ett par dagar innan jag tog till vodka flaskan igen, jag kände mig så misslyckad men så lycklig samtidigt.
Jag började känna mig fri och ångesten försvann. Första tiden så drack jag så mycket jag orkade och kunde, jag kräkdes några gånger men brydde mig inte om det, jag var fri nu. Nu hade jag tagit mitt första steg in till vad jag kallade det för den fria världen. Att leva ett onyktert liv var en plåga för mig, jag hade redan narkomanstämpeln i pannan så varför skulle jag försöka fortsätta kämpa för att hålla mig nykter. Jag tog beslutet att jag skulle hålla mig till alkohol och endast alkohol, just nu behövde jag bara vodkan och ingen skulle ta den ifrån mig, men när det kom till narkotika så avböjde jag än så länge. Där försökte jag vara stark trots att jag hade kunnat få en till fribiljett, en till biljett till lycka och frihet inklusive alkoholen. Jag insåg att jag inte hade råd, vodkan fick jag gratis men narkotika skulle det betalas för.
Det kom män, kvinnor och tonåringar till lägenheten och alla köpte något. Alla köpte någon form av narkotika.
Desperata när dom kom in och lyckliga när dom gick ut. Jag låg på soffan och betraktade dessa människor, tyckte att dom var allmänt korkade, dom skulle bara veta hur det var på behandlingshemmet, där vill ni inte hamna.
Men vem var jag att döma dessa människor när jag inte varit bättre själv, eller var bättre, jag ligger med en flaska sprit i handen och svettas samt har ett knallrött ansikte. Det var varmt, så fruktansvärt varmt.
Jag lade undan flaskan och tänkte att nu får det räcka, jag måste upp och ut från lägenheten, jag hade varit där utan att gå ut genom dörren i över en vecka nu. Jag hade inte heller duschat. Kanske skulle jag gå på ett AA möte. Nej jag var inte redo fär det, jag hade hittat lyckan igen, friheten, berusningen. Genom alkoholen.
- Penny Dreadful -
[ just nu börjar abstinensen att greppa mig och jag måste ge mig ut för att få det jag behöver om jag ska klara av livet, mitt liv som jag har skapat och det har blivit ett helvete, därför vill jag få modet att sluta, våga söka hjälp. ]
Jag spenderade 6 månader på behandlingshemmet i Dalarna. Jag var ren, jag kunde tänka klart och hade lagt upp en plan på vad jag skulle göra nu, lagt upp små mål och långsiktiga mål. Vi var 12 stycken som var på behandlingshemmet för att bli rena från narkotikan, vi hade kommit dit vid olika tidpukter och blev redo för att åka hem vid olika tidpunkter.
Efter mina 6 månader i den gula villan så hade jag öppnat upp mig och tagit in information och råd om hur jag skulle strukturera min framtid. Problemet var att jag inte hade någonstans att bo, jag hade bott med min pojkvän men när jag åkte iväg och rensade ur min kropp från alla substanser jag svalt så fortsatte han att knarka. Det fanns ytterligare ett problem, jag hade ingen inkomst och psykologen som fanns på behandlingshemmet hade inte gett mig den informationen och de råden jag hade behövat, inte ens hälften upptäckte jag när jag hamnade i min hemstad igen. En bag med kläder, 24 år.
Vad skulle hända med mig nu. Jag hade ingen familj att vända mig till.
Jag checkade in på ett vandrarhem tills vidare. Jag sökte olika jobb, från kiosker till en position på telia. Jag lyckades ingenstans, när jag klättrade högre upp i de jobb jag sökte så var jag oftast oärlig om min bakgrund, men ibland kollade dom upp detta och fann att jag var en fd drogmissbrukare. Jag var stämplad och ingen ville anställa mig.
Efter många om och men så fick jag ett jobb som assistent åt en förståndshandikappad flicka. Jag trivdes ganska bra och fann en ny bekantskapskrets. Det gick månader och jag fortsatte att jobba, sen kom dagen då jag fick sparken, någon hade fått reda på min bakgrund och startat en djungeltelegraf som ledde till chefen.
Jag var förkrossad, efter ett tag så hade jag inte längre råd att betala för rummet på vandrarhemmet, jag bönade och bad hos socialen men ingenting hjälpte så jag tog min bag med kläder och lite hygienartiklar och makeup och vandrade några mil, det tog timmar att komma fram till det samhället jag ville till. Min fd pojkvän bodde där, det här var mitt absolut sista alternativ, jag hade inget val längre. Jag gick inte in genom den dörren med en enda tanke på att börja missbruka eller bruka bensodiazepiner. Min fd pojkvän hade nu blivit langare och nu var det inte längre bara bensodiazepiner som fanns där...
- Penny Dreadful -
Efter mina 6 månader i den gula villan så hade jag öppnat upp mig och tagit in information och råd om hur jag skulle strukturera min framtid. Problemet var att jag inte hade någonstans att bo, jag hade bott med min pojkvän men när jag åkte iväg och rensade ur min kropp från alla substanser jag svalt så fortsatte han att knarka. Det fanns ytterligare ett problem, jag hade ingen inkomst och psykologen som fanns på behandlingshemmet hade inte gett mig den informationen och de råden jag hade behövat, inte ens hälften upptäckte jag när jag hamnade i min hemstad igen. En bag med kläder, 24 år.
Vad skulle hända med mig nu. Jag hade ingen familj att vända mig till.
Jag checkade in på ett vandrarhem tills vidare. Jag sökte olika jobb, från kiosker till en position på telia. Jag lyckades ingenstans, när jag klättrade högre upp i de jobb jag sökte så var jag oftast oärlig om min bakgrund, men ibland kollade dom upp detta och fann att jag var en fd drogmissbrukare. Jag var stämplad och ingen ville anställa mig.
Efter många om och men så fick jag ett jobb som assistent åt en förståndshandikappad flicka. Jag trivdes ganska bra och fann en ny bekantskapskrets. Det gick månader och jag fortsatte att jobba, sen kom dagen då jag fick sparken, någon hade fått reda på min bakgrund och startat en djungeltelegraf som ledde till chefen.
Jag var förkrossad, efter ett tag så hade jag inte längre råd att betala för rummet på vandrarhemmet, jag bönade och bad hos socialen men ingenting hjälpte så jag tog min bag med kläder och lite hygienartiklar och makeup och vandrade några mil, det tog timmar att komma fram till det samhället jag ville till. Min fd pojkvän bodde där, det här var mitt absolut sista alternativ, jag hade inget val längre. Jag gick inte in genom den dörren med en enda tanke på att börja missbruka eller bruka bensodiazepiner. Min fd pojkvän hade nu blivit langare och nu var det inte längre bara bensodiazepiner som fanns där...
- Penny Dreadful -
Jag måste tyvärr dela upp mina inlägg lite, det är jobbigt att tänka tillbaka och skriva om allting, men kanske behöver jag ventilera mig lite också, för att kunna komma till den punkten jag vill, där jag kan sluta med heroinet, inte sätta en nål till i min arm, fot, hals, hand, inte en enda nål till. Dit vill jag komma.
Jag kommer att skriva om min missbrukarbakgrund och hoppas på att ingen tar illa vid sig utan vågar fortsätta att läsa, det finns ljuspunkter och strålar både nu och då, kanske önskar en del av er att det här ska vara en mörk blogg där jag bara delar med mig om kabbar och nålar, det kommer att hända, men jag kommer även att få in allting som sätter en guldkant på vardagen. Jag är en missbrukare, en horsare, men även vi är människor och har ett hjärta.
Jag blev inlagd på ett behandlingshem för missbrukare uppe i Dalarna, 67 mil från mitt hem. Jag skulle bort från mitt, vad dom kallade gäng. Jag hamnade på ett öppet behandlingshem och hade möjligheten att röra mig inom området och bara komma in en viss tid på kvällen och gå upp en viss tid på morgonen, vi hade gruppterapi och individualterapi, många fick SSRI utskrivna, jag vägrade. Vad skulle jag med antidepressiva mediciner till, jag visste något som verkligen dövade allt. Efter några veckor på behandlingshemmet började jag att få upp ögonen för hur allvarligt det hade varit med mitt missbruk och att min handling faktiskt fyskiskt hade skadat två människor för att jag körde bil påverkad av narkotika och alkohol. Jag började sakta att sluta mig själv, jag drog mig in i skalet som sköldpaddorna gör och jag kände ingenting, jag var tom i ytterligare några veckor. Terapin blev intensivare för att jag drog mig undan och stängde inne alla mina känslor. Jag var där för att må bättre, för att komma ut till ett friskare liv, jag var inte där för att "sitta av tiden" och komma hem för att börja ta droger igen, men det ville jag såklart inte förstå, det gick någon vecka till och jag fick upp ögonen för att ett liv utan narkotika kanske inte är så tokigt ändå, jag funderade på hur mitt liv var innan jag började missbruka, innan jag blev beroende.
Men behandlingshemmet var inte bra, det var inte en någorlunda utbildad psykolog heller, hon var en vanlig outbildad människa och hon hade inte själv varit missbrukare, detta var någon som uppdagades några år efter min vistelse där. Det fanns två stycken av de tio som arbetade där om själva varit missbrukare och kunde förstå hur vi tänkte , hur vi mådde och hur rädda vi var för att åka hem igen. Jag rymde aldrig därifrån, några försökte, men efter några timmar eller ett dygn kom dom tillbaka och fordonet dom åkte i var en polisbil.
Vissa sa att vi inte skulle åka hem, åker vi hem så kommer vi att trilla dig igen, vi kommer att ta återfall.
Andra sa att vi ska åka hem, men göra ett 180 graders kast och vända ryggen mot dom som man hade knarkat tillsammans med, bryta kontakten med dessa pesoner totalt. Missbruka kan man göra ensam hemma i sin egen soffa men "ofta" så är man två stycken eller några personer som man umgås med och blir höga tillsammans. Kanske är det så dom tänkte.
- Penny Dreadful -
Jag kommer att skriva om min missbrukarbakgrund och hoppas på att ingen tar illa vid sig utan vågar fortsätta att läsa, det finns ljuspunkter och strålar både nu och då, kanske önskar en del av er att det här ska vara en mörk blogg där jag bara delar med mig om kabbar och nålar, det kommer att hända, men jag kommer även att få in allting som sätter en guldkant på vardagen. Jag är en missbrukare, en horsare, men även vi är människor och har ett hjärta.
Jag blev inlagd på ett behandlingshem för missbrukare uppe i Dalarna, 67 mil från mitt hem. Jag skulle bort från mitt, vad dom kallade gäng. Jag hamnade på ett öppet behandlingshem och hade möjligheten att röra mig inom området och bara komma in en viss tid på kvällen och gå upp en viss tid på morgonen, vi hade gruppterapi och individualterapi, många fick SSRI utskrivna, jag vägrade. Vad skulle jag med antidepressiva mediciner till, jag visste något som verkligen dövade allt. Efter några veckor på behandlingshemmet började jag att få upp ögonen för hur allvarligt det hade varit med mitt missbruk och att min handling faktiskt fyskiskt hade skadat två människor för att jag körde bil påverkad av narkotika och alkohol. Jag började sakta att sluta mig själv, jag drog mig in i skalet som sköldpaddorna gör och jag kände ingenting, jag var tom i ytterligare några veckor. Terapin blev intensivare för att jag drog mig undan och stängde inne alla mina känslor. Jag var där för att må bättre, för att komma ut till ett friskare liv, jag var inte där för att "sitta av tiden" och komma hem för att börja ta droger igen, men det ville jag såklart inte förstå, det gick någon vecka till och jag fick upp ögonen för att ett liv utan narkotika kanske inte är så tokigt ändå, jag funderade på hur mitt liv var innan jag började missbruka, innan jag blev beroende.
Men behandlingshemmet var inte bra, det var inte en någorlunda utbildad psykolog heller, hon var en vanlig outbildad människa och hon hade inte själv varit missbrukare, detta var någon som uppdagades några år efter min vistelse där. Det fanns två stycken av de tio som arbetade där om själva varit missbrukare och kunde förstå hur vi tänkte , hur vi mådde och hur rädda vi var för att åka hem igen. Jag rymde aldrig därifrån, några försökte, men efter några timmar eller ett dygn kom dom tillbaka och fordonet dom åkte i var en polisbil.
Vissa sa att vi inte skulle åka hem, åker vi hem så kommer vi att trilla dig igen, vi kommer att ta återfall.
Andra sa att vi ska åka hem, men göra ett 180 graders kast och vända ryggen mot dom som man hade knarkat tillsammans med, bryta kontakten med dessa pesoner totalt. Missbruka kan man göra ensam hemma i sin egen soffa men "ofta" så är man två stycken eller några personer som man umgås med och blir höga tillsammans. Kanske är det så dom tänkte.
- Penny Dreadful -
Jag hade det bra under min uppväxt, en trygg familjerelation, tonåren gick jag igenom med glans.
Som ung vuxen fick jag Xanor Depot för min ångest och effekten var slående, jag började missbruka dem, fast inte i depot form längre. Jag hade en pojkvän som hade Stesolid utskrivet och tillsammans började vi missbruka bensodiazepiner och alkohol, vi hade det bra före vi upptäckte hur kroppen och hjärnan fungerade med dessa substanser i kroppen.
Det var ett flöde med xanor, stesolid/valium, sobril, temesta, nitrazepam och iktorivil genom lägenheten och vi gick om kring och var flöddrade större delen av våran vakna tid.
Efter 6-7 månader av konstant missbruk av bensodiazepiner så körde jag bil påverkad av både alkohol och xanor, jag krockade, ingen blev allvarligt skadad men mitt körkort plockades och jag var tvungen att läggas in för avgiftning.
Efter avgiftningen så gick jag med på att skickas till ett behandlingshem för ett tag för att greppa tag i mig själv på det psykiska planet då det hade plågats, plågats sönder under missbrukar perioden av bensodiazepinerna och alkoholen.
Detta var bara början...
- Penny Dreadful -
Som ung vuxen fick jag Xanor Depot för min ångest och effekten var slående, jag började missbruka dem, fast inte i depot form längre. Jag hade en pojkvän som hade Stesolid utskrivet och tillsammans började vi missbruka bensodiazepiner och alkohol, vi hade det bra före vi upptäckte hur kroppen och hjärnan fungerade med dessa substanser i kroppen.
Det var ett flöde med xanor, stesolid/valium, sobril, temesta, nitrazepam och iktorivil genom lägenheten och vi gick om kring och var flöddrade större delen av våran vakna tid.
Efter 6-7 månader av konstant missbruk av bensodiazepiner så körde jag bil påverkad av både alkohol och xanor, jag krockade, ingen blev allvarligt skadad men mitt körkort plockades och jag var tvungen att läggas in för avgiftning.
Efter avgiftningen så gick jag med på att skickas till ett behandlingshem för ett tag för att greppa tag i mig själv på det psykiska planet då det hade plågats, plågats sönder under missbrukar perioden av bensodiazepinerna och alkoholen.
Detta var bara början...
- Penny Dreadful -
Här tänkte jag öppna min ventil och låta lite ord bilda meningar och representera det som händer i mitt liv. Kanske helt ointressant, kanske finner vissa det mer intressant men jag skriver inte för andra, jag skriver för mig själv, bara mer öppet för andra. Jag öppnar hjärtat nu.
För 8 år sedan fastnade jag i heroinets klor. I ungefär 10-12 år har jag missbrukat olika substanser.
För 8 år sedan så blev jag fast, bunden till en stol i tvångströja. Jag vet att de flesta säger att det är
mitt eget fel, det stämmer att jag satte silen, den första den andra och den trehundrade, jag valde
inte att bli beroende men jag blev det ändå, för att jag inte kunde sluta i tid, när jag insåg att det här
hade gått för långt, att det var fel, att jag behövde det för att överleva, klara av varje dag, då var det försent
för att bara lägga silen åt sidan och inte tänka på det eller sakna det mer. Men det var jag som gjorde
misstaget och satte silen i armen för åtta år sedan. Det var jag och ingen annan, jag kommer inte att
skylla mitt missbruk på någon annan. Hur och varför började jag med detta? Det fortsätter jag att skriva
lite senare, just nu måste jag försöka äta lite.
- Penny Dreadful -
För 8 år sedan fastnade jag i heroinets klor. I ungefär 10-12 år har jag missbrukat olika substanser.
För 8 år sedan så blev jag fast, bunden till en stol i tvångströja. Jag vet att de flesta säger att det är
mitt eget fel, det stämmer att jag satte silen, den första den andra och den trehundrade, jag valde
inte att bli beroende men jag blev det ändå, för att jag inte kunde sluta i tid, när jag insåg att det här
hade gått för långt, att det var fel, att jag behövde det för att överleva, klara av varje dag, då var det försent
för att bara lägga silen åt sidan och inte tänka på det eller sakna det mer. Men det var jag som gjorde
misstaget och satte silen i armen för åtta år sedan. Det var jag och ingen annan, jag kommer inte att
skylla mitt missbruk på någon annan. Hur och varför började jag med detta? Det fortsätter jag att skriva
lite senare, just nu måste jag försöka äta lite.
- Penny Dreadful -
