12 Apr

20:13

As we fall, the world spins

5kommentarer
Trubbel-snubbel.
Jovars, i ingemansland skulle jag avgiftas, där skogen växer tät och koskiten luktar helvete. "Ta på dig stövlarna Penny" - skitigt, äckligt, sunkigt, såhär på våren när tjälen i marken lossnar och allt bara blir en jävla sörja - är ändå ingenting så smutsigt som min själ.

Den där dagen när abstinensen är över, när dimman lättar och molnen spricker upp. Det är då, när själen är blottad, när ångesten över det förflutna kommer, det är där och då du måste ta dig i kragen och ge dig själv "onda ögat".

Vafan ska man göra när minnena äter upp en från insidan, ditt hjärta vittrar sönder av alla sorg för hur många du har gjort besvikna genom åren. Barnen du har förlorat. Din älskade mormor som du stal ifrån. Samhället har spottat på dig, du spottade tillbaka.

Klarar du av att se dig själv i spegeln? Det måste du. Om du vill bli frisk. Hur mörka ögonen än är, hur dålig din hy än är, hur fula tänder du än har och hur löst kläderna än sitter så måste du. Annars kan ingen förändring ske.
Allmänt
Kommentera

23 Jun

16:35

Midsommar, ett vackert stilleben

3kommentarer
Det är som vanligt i min värld, dagarna passerar oavsett vad jag vill, gör eller inte gör. Alla dagar markeras med röda kryss när dagen kommit till sitt slut. Det ger en känsla av makt och kontroll, även om jag har förlorat mycket så vill jag bibehålla det jag fortfarande kan kontrollera, något slags fokus på verkligheten måste finnas kvar för att orka kämpa vidare.

Jag försöker minska på doserna, jag har tänt av och gått på flertalet gånger sista månaderna, för att få doserna att räcka. Kroppen är trött och sliten, magen är risig och hjärtat spelar flipperspel utan game over.

Midsommar spenderade jag på ett vackert ställe, där man kan peta med bara fötter i sanden, dricka en kall öl och njuta av solens värmade strålar på samma gång. Vi var ett glatt gäng, den gemenskapen vi har är ingenting en vanlig "svensson" upplever, med oss är ingenting ytligt, ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur mycket pengar du har, vi är en familj som ställer upp för varandra, tar hand om varandra, skrattar och gråter tillsammans.
Allt är inte misär, men det är inte heller något vidare liv att leva.
Det enda jag skulle sakna var familjekänslan, ingen annan stuga på den platsen höll så många människor som våran, ingenstans skrattades det så mycket som hos oss.
Några stugor bort var det både slagsmål och mycket verbala käftsmällar, poliser och ambulans på plats...

Det är inte alltid vi missbrukare som uppför oss illa.
Allmänt
Kommentera

21 Mar

13:05

Inte rädd för något

6kommentarer
Sedan den dagen jag startade den här bloggen så har jag funnit min tröst här, i orden, som bara är mina. Fingrarna får dansa fritt över tangenterna, det är bara mina tankar som styr vilka bokstäver som väljs, ett medley av ord, frispråkigt och utlämnande.

Kanske är det inte alltid rätt att lämna ut sig, kontentan av det här är just ingenting. Var vill jag komma med det?
Tröst, ni är många som läser, få som skriver, människor dras till tragik, till misär och tråkigheter. Vem zappar inte till nyheterna kl 22 på kvällarna när en tsunami har inträffat? Vem såg inte på tv bara för att höra ALLT om när WTC rasade ihop?

Det gör mig ingenting, jag behöver bara en ventil för allt som samlas, jag vet att jag har stöd från mina vänner ute i cyberspace, det är det fina i det här. Det får mig att le varje dag, människor som inte riktigt vet vem jag är, eller hur jag ser ut, ändå finns det de som ger mig kraft och stöd.
Jag funderar och funderar, på behandlingar, om det kanske vore något. Det är lika vackert som en soluppgång,alla dessa krigande själar som lever ett nyktert liv.

Även jag har mina dagar då allting känns lätt, fridfullt och en kärnan i magen är lugn och avslappnad.
Idag är jag inte rädd för något.
Allmänt
Kommentera

16 Mar

10:53

Där silen tar slut, tar livet vid.

3kommentarer
Ett bryskt uppvaknande, kläderna klibbar mot min svettiga kropp, mardrömmar med demoner som inte liknar någonting jag har sett förut. Apelsinjuice och ett rostat bröd, håret borstar jag med monotona rörelser och sätter upp i en svans. Ni tror säkert att alla missbrukare är fruktansvärt ovårdade, det är en myt!
Jag duschar, tycker om att ha det städat runt omkring mig, vill gärna ta hand om mitt yttre i den mån jag kan.
I ett abstinat tillstånd ser jag äcklig ut, men med en sil i mig så kan jag stila till mig så pass att jag ser ut som vem som helt, nåja...inte i mina ögon, men ni förstår.

Jag önskar att jag kunde ge samhället mer, istället för att ta.

Allmänt
Kommentera
heroin knark pundare kvinna, tjack amfetamin,

16 Mar

07:39

Polens pundarkvart - 2

0kommentarer
När man har varit med ett tag så blir man inte längre rädd för polisen, kåken eller en åklagare, inte jag i alla fall.
Jag blir rädd för kontraktsvård, avgiftningen, behandlingen, terapin och ensamheten.
Man är så jävla ensam i sitt missbruk, men man är lika ensam efter sitt missbruk, till det nya kontaktnätet har skapats, tills man har självförtroendet att bära upp kläderna som den ståtliga människa man är, det är en lång resa dit.

Jag trodde att mannen i uniform skulle kasta in mig i första bästa cell och låta mig ruttna där, men han ville hjälpa mig upp! Ett fast handslag, undvikande blickar från min sida men märkbart nyfikna från hans, det går inte riktigt att undvika mitt präglade utseende. En erfaren polis går inte att lura, så jag vet inte varför han lät mig gå utan att egentligen säga ett ord, jag sa tack på Polska "Dziekuje", han vinkade iväg mig, jag la benen på ryggen illa kvickt med en rädsla över att möjligtvis vara förföljd eller ha fått oönskade spanögon på mig.

Det var inte fören jag var hemma bakom trygga dörrar som jag förstod hur illa jag hade slagit mig. En rejäl svullnad över svanskotan och en stelhet som de kommande dagarna förvärrades till den grad att min rörlighet påverkades, Artur var besinningslöst förbannad, han blev tvungen att hämta mitt horse, föga uppskattat av en som av hyffsat clean - lite gräs har väl ingen dött av var hans motto.

Han valde att lämna rummet varje gång jag skulle sätta en sil, han äcklades av stasandet, snärtandet, klämmandet och sökandet efter en ven. Jag förstår honom, jag förbannar mig själv varje gång, över vilken situation jag sitter i.



Allmänt
Kommentera

15 Mar

15:15

Polens pundarkvart

1kommentarer
Frost i ögonfransarna, jag förstår att det är kallt ute, det är därför det gör ont i lungorna vid varje andetag.
Några vinterskor har jag inte haft på många år, gamla slitna och trasiga sneakers sitter på mina fötter, dubbla strumpor i hopp om att hålla tårna vid liv, jag halkar, på om möjligt den enda isfläcken som fanns på gatan, jag spottar, svär och fräser, hur fan kan det här hända nu?

En smutsig stad i Polen, jag har varit här i några veckor när isfläcken tog min självständighet ifrån mig, jag hade avslutat en affär med en yngre kille som talade på knaglig engelska, han såg bra ut men tyckte förmodligen inte detsamma om mig i mina trasiga sneakers, omålade naglar och tio år gamla knälånga kappa.
Jag behöver bara snegla lite åt vänster så ser jag minst tre vackra yngre kvinnor, välklädda, håret är perfekt uppsatt och glänsande, sminket alltid lagom, det ligger en mystisk sexighet bakom deras nyfikna ögon.
Jag vet att dessa välvårdade kvinnor tittar på mig, jag har precis köpt vad jag behöver för att klara mig i två dagar.
Två dagar där jag inte behöva känna någonting, mer än falsk värme och total ensamhet.

Mannen jag delar denna stinkande lägenhet med, han heter Artur, har en leende som en gud och röker bara hasch.
Vad han ser hos mig vet jag inte, men jag tycker om honom, kärlek vet jag inte om det är, men jag har tak över huvudet. Han är gift med en annan kvinna, som han även har barn med. Mig bekommer det inte, jag är inte här för att stanna, någon fast förhållande har jag inte haft på många år och kommer förmodligen inte heller att ha fören mitt liv ordnar till sig.

När jag halkar till så blir jag liggandes på marken i en kvartssekund, asfalten är kall och hård, jag slog i svanskotan med en rejäl smäll, andetagen blir häftigare av ångesten, fy fan vad pinsamt.
Precis när jag gör ett försök att resa på mig känner jag en hand på min axel, polisen.
Hjärtat stannade, min tidigare ansträngde andning avbröts plötsligt. Jag övervägde blott en sekund, stanna eller springa, nita honom eller sparka honom i skrevet - inget verkade vettigt.

Allmänt
Kommentera
heroin knark pundare kvinna, tjack amfetamin,

15 Mar

14:10

JAG ÄR INTE DÖD

1kommentarer
En heroinists memoarer - det kanske skulle vara något?
Jag är inte död, jag lovar.
Likt en parasit överlever jag år efter år, några fler tillnyktringsförsök har jag inte gjort.
Jag vill inte spendera skattebetalarnas pengar för en sängplats och terapi jag inte klarar av, jag vill men antagligen inte tillräckligt mycket.

Det var länge sedan jag loggade in här, så många år sedan att jag faktiskt hade glömt bort mina inloggningsuppgifter.
Allmänt
Kommentera

08 Apr

21:04

Likt rinnande vatten som fryser till is

14kommentarer
Så har även mitt liv stannat, eller kanske har det fortsatt? En gång pundare , alltid en pundare. Frestelser, påtryckning från individer vars namn inte säger mig någonting, det som finns i deras innerficka vid bröstet på den alldeles för bylsiga dunjackan i April är det enda som betyder någonting. En kabbe brunt.

Ni ber mig uppdatera men jag är skamsen, rodnad sprider sig över hals och kinder, vem är jag att sitta här och skriva online och tro att för mig helt anonyma människor skulle bry sig om en tös med trassligt hår och dåliga tänder som alldeles för sällan ser dagsljus och driver runt på skattjakt nätterna igenom? Vem är jag att tro att detta skulle hjälpa mig?

Den första sprutan efter behandlingen var som tretusen orgasmer på en strand i Malibu samtidigt som man får en skön massage och petar med tårna i sanden. Sen blev jag sjuk. Såklart.


"Känn dig som hemma" - sa dom på behandlingen. Vad är hemma för mig? Jag har inte haft ett riktigt hem på många år, inte ett riktigt mysigt härligt varmt kanelbulledoftande hem. Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag är en främling i en byggnad som stinker pundarsvett? Hur ska jag kunna känna mig hemma när jag behöver vara närvarande och medverka i gruppmöten som får magen att vända sig ut och in, in och ut?

"Du behöver gödas" - Det uttrycket användes flitigt de första dagarna, men min mage klarade inte av maten, jag kräktes, magkatarr och en infektion i magsäcken placerade mig i en gnisslande sjukhussäng där sköterskorna hyschade åt mig när jag kved om nätterna av både abstinens och smärta. Dom kunde inte göda mig och det är jag glad för, jag gick upp 2.7 kg totalt under tiden på behandling.

Vad som sedan hände är egentligen inte viktigt, men jag fick en fantastisk idé att åka till Polen och den resan gjorde att jag sitter här idag, just nu och väntar på att livet ska springa ikapp mig eller tvärtom.
Allmänt
Kommentera

24 Nov

17:11

Mitt namn är Penny...

10kommentarer
...och jag är missbrukare.

Då var man utkickad från behandlinghemmet på jävligt dåliga grunder och ingen fakta alls. Det räcker med att några säger att jag har börjar använda droger igen så skickar dom ut mig, trots att de har under två veckor nu tagit både urin och blodprover från mig och jag har varit ren från allt, det enda som finns i min kropp har varit subutex, i rätt doser. Handen på hjärtat och foten på huvudet, jag knarkar inte längre. 

Om de inte kan lita på mitt ord tillsammans med negativa provsvar, hur tror dom att folk ska orka ta modet till sig och söka hjälp, be på sina bara kalla knän om hjälp när man endast blir förnedrad och oerhört kränkt.

Givetvis vill jag fortsätta att vara ren men här kommer det inte att bli lätt...
Allmänt
Kommentera

03 Nov

09:33

Sömnlös

7kommentarer

Jag vet inte vilket som är värst, den fysiska abstinensen eller den psykiska. Jag känner lukten av heroin, lukten av ett gäng heroinister som bor i samma lägenhet och knappt lämnar stället, det har en speciell doft, tro mig.

Så fort jag blundar så hamnar jag i ett slags vakuum, jag får känslor som panik, ångest, dödslängtan. Har bett personalen om att väcka mig om jag börjar gny i sömnen men de säger att det är under natten min hjärna rensar och sortera, bearbetar, så det är alltså viktigt med dessa mardrömmar - för visst fan är det en mardröm!!

Känner mig lite avstängd, förlåt för ett kort och osammanhängande inlägg.

Allmänt
Kommentera

02 Nov

15:58

EN MÅNAD!!!

2kommentarer

Det är en månad sedan jag la in mig på avgifningen, det är en månad sedan jag sist satt och noddade med en spruta i foten, det är en månad sedan jag lämnade över mig själv till de som kan hjälpa mig. Vilken underlig känsla det är att vara ren, att se sig i spegeln med rent hår och en rosig hy efter en promenad klockan 6 på morgonen med personalen här. Jag har inte hunnit vara -här- mer än en vecka, det är redan två stycken som tagit återfall och en som har stuckit, som ni förstår så är vi alltså INTE inlåsta här men tar jag ett återfall så slänger dom ut mig.

Vissa timmar känns fantastiska, andra känns fruktansvärda och jag längtar, suktar, saknar, abstinens-skriker efter mitt knark fortfarande.

Bara tanken på känslan av heroinet som flyter i mitt blod får mig att stöna till, nästan så jag får orgasm - bara av tanken på det som jag har varit gift med så länge. Man lever inte ihop med någon eller något annat på samma intima sätt som sin drog då man är en aktiv missbrukare.

Allmänt
Kommentera

13 Oct

10:12

AVGIFTNING!

8kommentarer

13 dagars på avgiftning, de menar att gifterna ska vara ute ur min kropp trots att jag riktigt känner hur smutset rusar i blodet på mig, hur det letar sig till hjärnan, hjärtat och övriga organ, jag riktigt känner hur jag sakta dör. Jag känner mig döende, tom och smutsig nu när jag inte längre har det i kroppen. 13 dagar av ett rent levande helvete, om jag inte visste bättre hade man kunnat tro att jag var där för att plågas för andras njutning, som jag har svurit åt personal och medpatienter, som jag har bråkat och haft panik de timmar jag har haft någon ork att överhuvudtaget öppna ögonen. Det fantastiska med att sitta här idag, efter bara 13 dagar utan heroin är nog att jag känner för att äta igen och jag ser inte längre i endast svart och vitt.

13 dagar är ingenting. 13 är en början men egentligen borde det inte ens räknas.
Det förhandlas om behandlingshem alt. öppenvård. Pratas om subutexprogram. Men det är så mycket prat och så lite action. Jag är utskriven, jag är hemma, det svåra nu blir att ge fan i att använda telefonen, öppna dörren, gå ut eller överhuvudtaget ta kontakt med människor. Jag kan inte gömma mig förevigt men jag är inte stark nog att stå emot, det skulle räcka med att någon frågar om jag ska köpa så börjar det glittra i mina ögon och läpparna dras i någon leende liknande position och sen skulle jag vara på väg.

13 dagar.

Allmänt
Kommentera

24 Sep

13:21

Ni ställer krav!!

6kommentarer
Jag avskyr krav, jag avskyr att ni bryr er om mig, jag är en jävla belastning för samhället och jag är fullt medveten om att jag har kostat er pengar när jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp, mänskligheten äcklar mig ibland, det vore så mycket enklare att hata mig själv till hundra procent om alla andra gjorde likadant, om ingen trodde på att jag kan leva ett nyktert liv eller skriva uppmuntrande ord, känna empati, sympati.

Kanske var det bättre utan bloggen, jag kunde hata mig själv ifred och ingen la sig i. Kanske behöver även jag, Penny, detta, få höra att det finns hopp.

Ni äcklar mig stundtals men jag älskar er resten av tiden!
Allmänt
Kommentera

20 Sep

20:48

Give me hope and no heroin

7kommentarer
Det är nästan så att jag önskar att min familj kallade till hjälp och placerade mig på ett hotellrum, låser dörren och inleder en intervention, men det skulle inte hjälpa,  dom kan inte klippa av trådarna till mig mer än vad dom redan har gjort, jag får inte pengar eller tak över huvudet av dom, dom har ingenting dom längre kan ta ifrån mig. Jag vet att dom inte på några som helst grunder älskar den Penny jag är idag men dom förstår inte heller att den gamla Penny inte finns längre och även om jag skulle öppna dörren nykter och clean en dag så är jag många missbrukar-år äldre nu.

Det finns inte mycket liv kvar i mig, jag brinner inte längre, glöden syns inte, bara rök som slingrar sig upp i luften med ojämn bana och sprider ut sig tills den inte syns längre. Jag börjar svalna och glida iväg.

Jag har så mycket att berätta men samtidigt så har jag så mycket minnesluckor av sista tiden så allting är väldigt osammanhängande.
Allmänt
Kommentera

17 Sep

22:41

Som knarkare och heroinist

3kommentarer
...är tillvaron aldrig normalt. Jag är så körd, så fruktansvärt jävla körd. Två dagar i häktet, släppt, friad, absinensen gör sig så påminnd som den bara kan när man sitter i häktescellen och jag har aldrig varit med om mer sura polisklädda varelser. När man sitter på golvet och vaggar, när man river upp sår på kroppen p.g.a abstinensen, när man hallucinerar, fryser och svettas om vartannat, när man ber om hjälp, ber om nåd, ber om att få gå på toaletten och kräkas men istället kräks på sig själv för att dom inte kommer i tid, då är livet inte så jävla härligt längre.

Allmänt
Kommentera