Chasing the death
0kommentarer
Visst låter det stört löjligt att vi stal nybörjarnas citroner när dom noddade och ingenting märkte, men har man inte pengar i fickan så stjäl man till och med citroner eftersom att citroner behövde vi. Angelica prostituerade sig fortfarande, och som jag skrev innan så blev det svåra tider. Jag hade svurit på att inte inta dexofen, men det kom en dag då jag var utan grejer, jag hade inga rena verktyg och inget heroin men dexofen fanns hemma, Angelica tog dem när hon behövde.
Jag behövde inte fundera länge, jag vill inte leva detta livet längre, den ständiga jakten, den ständiga paranoida jobbiga situationen för att inte bli inplockad av polisen, alla sönderstuckna vener, desperationen och frustrationen när man inte fick tag i det kroppen behövde för att fungera, att inte kunna sätta nålen rätt utan börjar skaka efter flera försök. Alla gånger vi klättrade in genom fönster hos andra människor och sökte efter pengar eller något av värde som vi kunde sälja, vi stal mat och kläder också.
Efter att tankarna hade rusat igenom hjärnan i någon millisekund så drog jag i mig en näve med dexofen och i samma veva slet jag åt mig spritflaskan med andra handen och svepte i mig halva. Jag levde ett sunkigt liv, en pundare, en horsare som blev utsparkad från lägenhet i brist på pengar för att betala hyran och stal kläder.
Det var Angelica som kom hem och hittade mig i soffan, sovandes trodde hon. Det tog inte länge innan hon såg att det fanns dexofen och sprit på bordet bredvid mig. Många vet detta; dexofen ska absolut aldrig intas i samband med alkohol. Ingen medicin ska givetvis inte göra det med tillsammans med dexofen så är det väldigt lätt kört, det behövs inte många.
När jag vaknade på sjukhuset så var det natt, nattpasset var lite lugnare, det var inte lika mycket bemaning där. Jag slet av mig alla slangar till EKG apparaten osv. och stormade ut därifrån, tillräckligt starkt för att springar och tillräckligt svag för att nästan svimma efter att ha kommit ut genom dörrarna. Jag gömde mig i buskarna där utanför, det var ingen som letade efter mig men jag vet att dom hade sett mig, var jag så obetydlig bara för att jag var pundare?
I sjukhus "klänningen" vandrade jag hem. Underligt att ingen ringde polisen när jag syntes i stan med landstingets särk på mig, måste ha sett ut som en metalpatient på 40-talet.
Jag hade varit på jakt efter döden.
Jag behövde inte fundera länge, jag vill inte leva detta livet längre, den ständiga jakten, den ständiga paranoida jobbiga situationen för att inte bli inplockad av polisen, alla sönderstuckna vener, desperationen och frustrationen när man inte fick tag i det kroppen behövde för att fungera, att inte kunna sätta nålen rätt utan börjar skaka efter flera försök. Alla gånger vi klättrade in genom fönster hos andra människor och sökte efter pengar eller något av värde som vi kunde sälja, vi stal mat och kläder också.
Efter att tankarna hade rusat igenom hjärnan i någon millisekund så drog jag i mig en näve med dexofen och i samma veva slet jag åt mig spritflaskan med andra handen och svepte i mig halva. Jag levde ett sunkigt liv, en pundare, en horsare som blev utsparkad från lägenhet i brist på pengar för att betala hyran och stal kläder.
Det var Angelica som kom hem och hittade mig i soffan, sovandes trodde hon. Det tog inte länge innan hon såg att det fanns dexofen och sprit på bordet bredvid mig. Många vet detta; dexofen ska absolut aldrig intas i samband med alkohol. Ingen medicin ska givetvis inte göra det med tillsammans med dexofen så är det väldigt lätt kört, det behövs inte många.
När jag vaknade på sjukhuset så var det natt, nattpasset var lite lugnare, det var inte lika mycket bemaning där. Jag slet av mig alla slangar till EKG apparaten osv. och stormade ut därifrån, tillräckligt starkt för att springar och tillräckligt svag för att nästan svimma efter att ha kommit ut genom dörrarna. Jag gömde mig i buskarna där utanför, det var ingen som letade efter mig men jag vet att dom hade sett mig, var jag så obetydlig bara för att jag var pundare?
I sjukhus "klänningen" vandrade jag hem. Underligt att ingen ringde polisen när jag syntes i stan med landstingets särk på mig, måste ha sett ut som en metalpatient på 40-talet.
Jag hade varit på jakt efter döden.
Kommentera