Polens pundarkvart
1kommentarer
Frost i ögonfransarna, jag förstår att det är kallt ute, det är därför det gör ont i lungorna vid varje andetag.
Några vinterskor har jag inte haft på många år, gamla slitna och trasiga sneakers sitter på mina fötter, dubbla strumpor i hopp om att hålla tårna vid liv, jag halkar, på om möjligt den enda isfläcken som fanns på gatan, jag spottar, svär och fräser, hur fan kan det här hända nu?
En smutsig stad i Polen, jag har varit här i några veckor när isfläcken tog min självständighet ifrån mig, jag hade avslutat en affär med en yngre kille som talade på knaglig engelska, han såg bra ut men tyckte förmodligen inte detsamma om mig i mina trasiga sneakers, omålade naglar och tio år gamla knälånga kappa.
Jag behöver bara snegla lite åt vänster så ser jag minst tre vackra yngre kvinnor, välklädda, håret är perfekt uppsatt och glänsande, sminket alltid lagom, det ligger en mystisk sexighet bakom deras nyfikna ögon.
Jag vet att dessa välvårdade kvinnor tittar på mig, jag har precis köpt vad jag behöver för att klara mig i två dagar.
Två dagar där jag inte behöva känna någonting, mer än falsk värme och total ensamhet.
Mannen jag delar denna stinkande lägenhet med, han heter Artur, har en leende som en gud och röker bara hasch.
Vad han ser hos mig vet jag inte, men jag tycker om honom, kärlek vet jag inte om det är, men jag har tak över huvudet. Han är gift med en annan kvinna, som han även har barn med. Mig bekommer det inte, jag är inte här för att stanna, någon fast förhållande har jag inte haft på många år och kommer förmodligen inte heller att ha fören mitt liv ordnar till sig.
När jag halkar till så blir jag liggandes på marken i en kvartssekund, asfalten är kall och hård, jag slog i svanskotan med en rejäl smäll, andetagen blir häftigare av ångesten, fy fan vad pinsamt.
Precis när jag gör ett försök att resa på mig känner jag en hand på min axel, polisen.
Hjärtat stannade, min tidigare ansträngde andning avbröts plötsligt. Jag övervägde blott en sekund, stanna eller springa, nita honom eller sparka honom i skrevet - inget verkade vettigt.
Några vinterskor har jag inte haft på många år, gamla slitna och trasiga sneakers sitter på mina fötter, dubbla strumpor i hopp om att hålla tårna vid liv, jag halkar, på om möjligt den enda isfläcken som fanns på gatan, jag spottar, svär och fräser, hur fan kan det här hända nu?
En smutsig stad i Polen, jag har varit här i några veckor när isfläcken tog min självständighet ifrån mig, jag hade avslutat en affär med en yngre kille som talade på knaglig engelska, han såg bra ut men tyckte förmodligen inte detsamma om mig i mina trasiga sneakers, omålade naglar och tio år gamla knälånga kappa.
Jag behöver bara snegla lite åt vänster så ser jag minst tre vackra yngre kvinnor, välklädda, håret är perfekt uppsatt och glänsande, sminket alltid lagom, det ligger en mystisk sexighet bakom deras nyfikna ögon.
Jag vet att dessa välvårdade kvinnor tittar på mig, jag har precis köpt vad jag behöver för att klara mig i två dagar.
Två dagar där jag inte behöva känna någonting, mer än falsk värme och total ensamhet.
Mannen jag delar denna stinkande lägenhet med, han heter Artur, har en leende som en gud och röker bara hasch.
Vad han ser hos mig vet jag inte, men jag tycker om honom, kärlek vet jag inte om det är, men jag har tak över huvudet. Han är gift med en annan kvinna, som han även har barn med. Mig bekommer det inte, jag är inte här för att stanna, någon fast förhållande har jag inte haft på många år och kommer förmodligen inte heller att ha fören mitt liv ordnar till sig.
När jag halkar till så blir jag liggandes på marken i en kvartssekund, asfalten är kall och hård, jag slog i svanskotan med en rejäl smäll, andetagen blir häftigare av ångesten, fy fan vad pinsamt.
Precis när jag gör ett försök att resa på mig känner jag en hand på min axel, polisen.
Hjärtat stannade, min tidigare ansträngde andning avbröts plötsligt. Jag övervägde blott en sekund, stanna eller springa, nita honom eller sparka honom i skrevet - inget verkade vettigt.
heroin knark pundare kvinna,
tjack amfetamin,
1 kommentarer
a
15 Mar 2013 19:56
Glad att du lever! Varför vad det någon som skrivit att du gått bort? Jag har precis varit ren i 2 år dock med sub som hjälpmedel. Snälla fixa det här.. Jag vet att du kan
Kommentera