Penny Dreadful

Visst låter det stört löjligt att vi stal nybörjarnas citroner när dom noddade och ingenting märkte, men har man inte pengar i fickan så stjäl man till och med citroner eftersom att citroner behövde vi. Angelica prostituerade sig fortfarande, och som jag skrev innan så blev det svåra tider. Jag hade svurit på att inte inta dexofen, men det kom en dag då jag var utan grejer, jag hade inga rena verktyg och inget heroin men dexofen fanns hemma, Angelica tog dem när hon behövde.
Jag behövde inte fundera länge, jag vill inte leva detta livet längre, den ständiga jakten, den ständiga paranoida jobbiga situationen för att inte bli inplockad av polisen, alla sönderstuckna vener, desperationen och frustrationen när man inte fick tag i det kroppen behövde för att fungera, att inte kunna sätta nålen rätt utan börjar skaka efter flera försök. Alla gånger vi klättrade in genom fönster hos andra människor och sökte efter pengar eller något av värde som vi kunde sälja, vi stal mat och kläder också.

Efter att tankarna hade rusat  igenom hjärnan i någon millisekund så drog jag i mig en näve med dexofen och i samma veva slet jag åt mig spritflaskan med andra handen och svepte i mig halva. Jag levde ett sunkigt liv, en pundare, en horsare som blev utsparkad från lägenhet i brist på pengar för att betala hyran och stal kläder.

Det var Angelica som kom hem och hittade mig i soffan, sovandes trodde hon. Det tog inte länge innan hon såg att det fanns dexofen och sprit på bordet bredvid mig. Många vet detta; dexofen ska absolut aldrig intas i samband med alkohol. Ingen medicin ska givetvis inte göra det med tillsammans med dexofen så är det väldigt lätt kört, det behövs inte många.

När jag vaknade på sjukhuset så var det natt, nattpasset var lite lugnare, det var inte lika mycket bemaning där. Jag slet av mig alla slangar till EKG apparaten osv. och stormade ut därifrån, tillräckligt starkt för att springar och tillräckligt svag för att nästan svimma efter att ha kommit ut genom dörrarna. Jag gömde mig i buskarna där utanför, det var ingen som letade efter mig men jag vet att dom hade sett mig, var jag så obetydlig bara för att jag var pundare?

I sjukhus "klänningen" vandrade jag hem. Underligt att ingen ringde polisen när jag syntes i stan med landstingets särk på mig, måste ha sett ut som en metalpatient på 40-talet.

Jag hade varit på jakt efter döden.

Jag har inte skrivit någonting om min familj och jag föredrar att lämna dom utanför detta så mycket som möjligt.

Jag plockas in och får ett LVM på mig, mina föräldrar gjorde en anmälan hos socialnämnden. Socialnämnden, rätten och sedan beslutet om tvångsvård i 6 månader. Jag stack från hemmet jag hamnade på flertalet gånger och jag tror att alla gav upp hoppet. Jag försökte mig på att göra en cold turkey, misslyckades.
Jag började efter att ha blivit av med tvångsvården att missbruka mer, jag tappade all kontakt med släkt och familj, dom tog avstånd från mig och förbjöd mig att hälsa på, inte ens vid födelsedagar. Mina födelsedagar firades med en gratis kabbe av någon, det säger ganska mycket om hur mitt liv hade blivit. Hur det hade utvecklats från bensodiazepiner för många många år sedan till ett nu fullt utvecklad heroinberoende där jag behöver den helvetiska drogen för att klara av en dag.  Jag fick hepatit c efter att ha delat nål med Angelica. Ingen trevlig historia så den tänker jag inte gå in på. 
 
Kriminaliteten ökad för min del, nybörjare som hängde med oss som satt och noddade märkte inte när jag stal deras kabbar och deras citroner, det blev en bonus för min del, jag hade mer än nödvändigt för att klara mig så jag började sälja, jag som hade lämnat pojkvänner och vänner som jag bott tillsammans med för att dom börjat langa och nu gjorde jag det själv, nybörjarna lämnade oss såklart då deras roliga försvann hela tiden. Pengarna sinade för oss igen, när jag började med heroinet och fortsatte så försvann min aptit så jag tog inte hand om mig så väl när det gäller kosten.
Men med tanke på att jag knappt åt så gick det inte mycket pengar åt det. Priserna på heroinet varierade som med de flesta andra droger i vågor. Det blev svåra tider, jag hamnade i bråk och blev misshandlad, istället för att gå till sjukhuset så gick jag hem och plockade fram det lilla knytet i plastfolie jag hade kvar och tog fram det sista heroinet jag hade.

- Penny Dreadful -

Det har nu blivit många dagars frånvaro från dator, blogg och livet. Sista dagarna har varit en typisk panik-tid då jag inte får tag i mina varor, när kranen åker in på kåken och man försök få tag i vänner som inte är hemma eller har igång sina mobiler, jag hittar alltid någon som har, men inte tillräckligt för att hålla mig på den nivå jag behöver, den doseringen jag behöver hela dagarna. Jag vet hur heroinet har förstört mig, fysiskt och psykiskt, hur jag ser ut nu. Jag har börjat fundera på om jag någonsin kommer att känna mig redo för att kliva av heroinet även om jag vet att jag kanske skulle kunna få gå i ett subutexprogram eller få metadon. Jag har tagit en överdos av heroin en gång av "misstag" - någon annan satte den åt mig, jag mådde för dåligt.

Eftersom att jag inte har det jag behöver så kräks jag och mår illa, skakar, fryser, svettas, även om jag inte kör en hel riktig AT så räcker ett halvt dygn, och det är svårt att orka förflytta sig från badrums golvet eller sängen när man mår såhär. Jag har varit tvungen, jag var tvungen att få tag i något, jag har absolut ingenting hemma som kan fungera som en liten AT blockering, så att den inte blir hemsk.

Jag är fruktansvärt kall om mina händer. Snart kommer värmen. Bara vänta en liten stund till så kommer en kabbe.
Inget rus, bara livet som kommer tillbaka, just nu börjar livet ta slut som ett batteri som dör, en lampa som släcks.

Jag återkommen med en fortsättning på min bakgrundsberättelse lite senare om jag är bättre.
Jag säger ett tack till de som läser och jag hoppas att ni inte funderar på att prova heroin, jag lovar er, heroinet tar er bara till helvetet! Jag önskar ingen mitt liv.

- Penny Dreadful -

Jag hittade den aldrig, jag var utan min bag där det fanns tabletter och lite kläder.  Ännu en gång så blev det ett "vad fan ska jag göra nu" moment.  Jag strunta i den och fokuserade istället på var jag skulle bo. Under den natten så blev min säng en parkbänk och min kudde var min jacka. Jag blev väckt av en konstapel som inte tyckte att det var passande att jag sov där så jag släntrade iväg på lite vingliga ben, subutexen började dra sig ur min kropp och det var inte den där jävla subutexen jag ville ha heller, fan subutex använder dom när man ska lägga av med heroinet. Jag hade inte många kvar och hade en fruktansvärd ångest, det var en stor stad så hur jag lyckades träffa på Angelica vet jag inte, hon hade stuckit och var tillbaka, på hugget efter heroin. Ingen av oss hade pengar men hon kände en snubbe vi kunde få handla på krita av. Två stycken kabbar och verktyg. Bältet runt armen, stasar, silen är fixad, svetten rinner och jag vet att jag måste få in den nu, ingen punka, sticker några gånger men får inget svar, ett sista försök innan jag kör det intramuskulärt, misslyckades, jag skakade för mycket men Angelica tog över och satte den åt mig, hon klagade på att mina vener rullar undan, som om jag inte visste det. Det blev det klassika luta bak huvuder mot väggen och känna hur varm jag blev. Angelica skulle betala av skulden med pengar, hon skulle inte knulla kranen men hon knullade andra istället, jag hade sagt att jag aldrig kommer att göra det, jag tar livet av mig än att börja prostituera mig.

Jag fick bära heroinet på mig, om hon skulle hora till sig pengar så skulle jag ta risken att åka dit för narkotikainnehav vilket var okej för mig bara jag slapp dom där äckliga männens smutsiga kukar i mig.
Det var soligt ute och sommar, Angelica var och betalade av skulden samtidigt som hon köpte mer, vi hamnade i bråk om att det inte bara skulle vara hon som fixade pengarna. Här kom min första tanke på att lägga av med heroinet men det gjorde jag inte utan istället gick jag i samma spår som jag gjort en gång tidigare, gjorde inbrott. Det gick tillräckligt bra för oss för att fixa en lägenhet, skrev på under falsknamn då Angelica hade LVM på sig och jag inte ville stå i något hyreskontrakt. En jävligt liten etta totalt utanför city, över 6000kr, det var mycket för en lägenhet från där jag kom ifrån.

Vi gick till en liten park och satte oss i gungorna, i det ögonblicken, i den stunden så var vi lyckliga och vi skrattade bort all misär som prostitution och kabbar. Vi skrattade, ett äkta skratt, jag tror att vi kände oss som barn igen där vi gungade i solen och mådde som prinsessor när dem är lyckliga. I den stunden hade jag velat stanna. Fortfarande ganska glada gick vi till ICA och handlade och vi åt som alrig förr. Det tog inte så länge så satt vi i köket med armarna stasade igen. Sked, citron, tändare osv. Visst noddade vi ibland men för det mesta var vi väldigt aktiva.

Ibland kommer man på sig själv sittandes med en stasad arm och redo att köra in nålen och tanken slår en, vad fan håller jag på med. Men den tanken var väldigt sällsynt för mig.

- Penny Dreadful -

Jag hade slut på mina godsaker, Draken var borta och Angelica var borta, mina andra vänner ville inte hjälpa mig mer då dom tyckte att det hade gått för långt; "Penny du måste lägga ner nu va, det är dags att du lugnar dig" .
Lyssnade jag? Nej, hur många missbrukare lyssnar på vad deras nära och kära säger när dom är i desperat behov av sina substanser. I ett berusat tillstånd så har jag sagt att visst, jag lovar att lägga av, bara den här sista silen nu.
Jag fick tag i en snubbe med subutex och då kom jag på att fan, jag hade subutex i den bag jag hade innan, de hade varit i påsarna jag snodde från min fd pojkvän. Men var fan var den nu då. Jag har flyttat runt så mycket så jag kommer inte ihåg var jag har lämnat den. Hade jag subutex så skulle jag klara mig undan den där hemska at:n. Köpte några av snubben och fan vad dyr han var men jag var desperat och han såg förmodligen desperationen i mina ögon och tog lite extra betalt, den jäveln. Den där förbannade bagen, väskan, var är den. Panik bröt ut och min hjärna gick så snabbt den kunde upp i varv men slutade på tomgång rätt snabbt, jag kunde inte komma ihåg.

- Penny Dreadful -

När vi hade flyttat ihop i en liten etta och levde på socialen så började Draken ta in tabletter och pulver från baltiklanden och afrika, även usa. Pakistanska xanoren var inte lika starka som apotekets orginal xanor och stesolid/valium.
Jag hade från start sagt att jag inte ville leva detta livet, jag ville inte åka dit - men det kunde jag självklart göra ändå.
Det jag visste var att jag inte pallade med Drakens allt för paranoida personlighet, han var så fruktansvärt paranoid och på grund av det så åkte han dit, jag fanns inte i lägenheten vid det tillfället så jag klarade mig ännu en gång.

Jag fick börja flytta runt igen, socialen tänkte inte betala för ett boende åt mig trots att jag fick kuponger att betala med på affärer så att jag inte skulle kunna spendera pengarna på droger, ut på gatan med mig tyckte dom. Ännu en sketen missbrukare. Jag kände mig värdelös och började fundera på vad jag hade försatt mig i för en situation, ett rött ljus gick upp för mig och det var dags att stanna, sluta, lägga ner. Men jag kunde inte, heroinet var mitt liv och min trygghet, det hade följt med mig så länge. Det enda jag var stolt över var att jag inte hade prostituerat mig.

Desperationen som man känner, frustrationen man känner och ångesten som man känner är riktigt plågsam när heroinet börjar gå ur kroppen och man inte har mer i närheten. Att gå till plattan är ingenting man ska göra, du blir blåst, det har jag erfarenhet av så jag fick tigga och be hos vänner om att de skulle fixa heroinet åt mig. Av någon anledning ville dom inte lämna ut sin kontakt trots att det vore smidigare att jag hade kunnat möta upp personen och göra affären öga mot öga utan mellanhänder. Men det viktigaste var att få det jag ville ha. Det jag behövde.

Under en avtändning, när heroinet börjar gå ur kroppen så blir jag väldigt självmordsbenägen. Mitt psyke och min kropp klarar det inte.

- Penny Dreadful -

Kalla det vad ni vill.

För några år sedan kom det in black tar heroin, ovanligt i sverige och det fick flyta i mina vener ett fåtal gånger, det var dyrt men det var bra grejer. Jag hade inget fast boende men jag hade många bra vänner, som alla var missbrukare givetvis.
Det var bara jag och Angelica som körde i heroinets vägar, avtändningarna var fruktansvärda dom gånger vi blev utan, magen vänder sig ut och in, frossan, kräkningarna, krypningarna i benen, ångest och all värk i kroppen.
Angelica gjorde ett självmordsförsök men misslyckades, togs in på avgiftning och behandlingshem. Jag förlorade henne och såg henne som en svikare. Det blev svårt att få tag i heroin ett tag, sk "torka"  och det som fanns var dyrt, jag hade alltid tramadol med mig även om det är långtifrån samma nivå som heroinet är på.  Pengarna hade sinat, pank, black, bankrutt. Jag gjorde ett par inbrott tillsammans med en som kallades för Draken, chasing the dragon aka jaga draken aka röka heroin, det var vad han gjorde, aldrig att han skulle stasa och sätta en fix , en sil, en spruta i sin arm.
Det gav inte mycket pengar, Draken och jag inledde ett förhållande som var dömt att misslyckat, inget kärleksfullt förhållande, snarare heroinberoende-tillsammans-förhållande. Vad skulle vi göra nu... Draken tänkte börja langa sa han och jag förklarade att jag inte ville hänga med honom då, dagligen, jag vill ha mitt heroin men jag vill inte sitta i en lägenhet fullt med narkotika som jag gjorde med min fd pojkvän.

Jag stank av svett, mitt hår var stripigt, det fanns en dusch i lägenheten men jag duschade inte, Draken och jag flyttade ihop trots hans planer på att vara en kran. Vilken katastrof det blev.

- Penny Dreadful -

Angelica frågade lite blygt om jag ville prova, hon ville att jag skulle "jaga draken" till att börja med men jag å andra sidan tyckte att det är väl bara att gå rakt på sak. Min första sil satte angelica efter att jag har försökt åtskilliga gånger, jag var för uppe i varv för att lyckas känna efter i mitt armveck efter en ven. Angelica satte den perfekt. Min första fix, min första smak på heroin, det var blandade känslor må jag säga. Jag kräktes och kräktes och kräktes, jag trodde att någonting var hemskt hemskt fel, att jag skulle dö men Angelica sa att det är vanligt vid första gången man får sitt heroin i sitt blodomlopp. Det här var min dag, min första dag med heroinet i kroppen.

Idag, nästan 8 år senare så är jag sönderstucken och har svårt att hitta någonstans att sätta fixen så ibland blir det intramuskulärt. Punka.  När jag blir nog frustrerad så kör jag bara in nålen i kroppen och kör in heroinet i kroppen.

Det var meningen att jag skulle gå till en beroendeklinik idag men jag tog tre kliv bakåt och gav blanka fan i det.
Jag vill vara redo, jag ser och känner hur detta har förstört mig men det här är mitt liv, heroinet är mitt liv.

4000kr rikare vandrade jag efter gatorna Stockholm, jag hade varit här förr, många gånger. Påverkad av tramadol studerade jag människorna som gick förbi mig. Kanske skulle jag ge mig på att rycka åt mig alla dessa rikemans väskor? Nej, det vågade jag inte. 4000kr skulle inte räcka långt med mitt missbrukande.

Jag började fundera, efter påtryckningar från mina rumkompisar, på att börja prostituera mig, fundera på riktigt.
Men jag slog mig själv i ansiktet och sa om och om igen att jag inte skulle bli en pundare som finansierar sitt missbruk genom att knulla snygga som fula män. När pengarna började sina samtidigt som tabletterna från min bag så tyckte jag att det var en bra idé att avsluta mitt liv. Jag försökte aldrig, jag var för feg för att ta mitt eget eller någon annans liv.

Genom en väns vän fann jag två tjejer och tre killar som var missbrukare, heroinet flödade i deras vener.
Jag tittade som den nyfikna 26 åriga tjejen jag var på hur dom stasade sina armar, Angelica, en väldigt vacker tjej hade börjat med heroin för 3 månader och berättade om euforin, hur värmen och lugnet spred sig i kroppen.
Jag stannade fortfarande på tramadolen även om jag nu började bli riktigt lockad av att få känna känslan Angelica berättade om. Angelica lyckades jobba samtidigt som hon var påverkad, samtidigt som hon var missbrukare, hon jobbade på en leksaksaffär. Mycket underligt tyckte jag, att en som går omkring med heroin i kroppen klarar av att jobba.

Skulle det inte vara fint att få smaka på den där känslan lite?
Jag hade redan varit på behandlingshem, vad fan tänkte jag på, vad tänkte jag med och vad höll jag på med...

Abstinensen var svår. Outhärdlig. Efter tre dagar ute på gatan tog jag mig tillbaka till lägenheten.
Tre hemska dagar och två hemska nätter på gatan, drivandes, sovandes i trappuppgångar , att jag var otvättad sket jag i, jag var ändå bara en pundare som alla ser ned på. Lägenheten verkade vara tom på människor, inga ljud hördes. Jag hade ingen nyckel så jag slog sönder fönstret till badrummet så att jag kunde klättra in och jag hade rätt, det var ingen där. Jag raffsade snabbt som attan ihop mina kläder och pressader ner dom i samma bag som jag hade då jag kom tillbaka från behandlingshemmet. Jag svalde ett gäng med Tramadol och tog ett gäng med påsar med blandat innehåll, jag hade inte tid att titta efter vad som fanns i dom, svepte med handen över dom och tog så många jag fångade in i handen och hittade utrymme i väskan där dom fick plats. Det fanns kontanter i ett skåp, jag tog hälften ungefär.

En lättnad sköljde över mig, abstinensen skulle försvinna och jag hade pengar så att jag kunde ta mig till en annan ort.

Jag valde Stockholm  där jag även hade vänner. En del vänner hade noll tolerans mot alkohol och droger men jag hittade några av mina andra vänner med hjälp av en telefonkatalog och en telefonkiosk. Nina rökte hasch och hennes flickvän Isabell satt och noddade när jag blev insläppt genom dörren av en för mig obekant människa som visade sig vara en hallick som "hälsade på" sades det, egentligen så hämtade han pengar från tjejernas ihop tjänade inkomster. Han höll inte reda på något så dom kunde lägga undan ett par tusen som han aldrig fick reda på att dom fanns.

Jag blev illa tillmods, jag visste inte att de prostituerade sig och skulle deras äckliga pimp försöka tvinga mig till att knulla med äckliga jävla torskar? Jag behövde pengar men jag ville inte få 6-7 kukar i mig per dag om inte fler.
Jag lämnade dom äckliga tankarna, men de kom tillbaka varje gång han besökte lägenheten och studerade mig från topp till tå varje gång.

Jag öppnade bagen och tog fram påsarna, Tramadol, Citodon, Subutex, Xanor, Valium och bland dessa downers så dök det upp knappar, ecstasy. Där fick jag en möjlighet att tjäna lite pengar, centralstimulata var ingenting för mig.
Det var ungefär 50 knappar så det var inte speciellt mycket men det gav mig 4000kr totalt. Resten behöll jag, jag visste att Subutex ingick i mitt spår...

[ det börjar kännas tungt att skriva om mitt förflutna så jag tror att jag kommer hoppa fram lite snabbare än tänkt tills jag börjar skriva om vad som häder i mitt liv idag, i nuet ]

Det fanns även Dexofen hemma men det lockade aldrig riktigt efter att en bekant dog av blandningen alkohol-dexofen och som jag skrivit innan så drack jag en hel del. Jag gick på Tramadol länge, Kodein/Citodon kändes inte längre som något jag ville ha, Tramadol var grejen nu. Jag träffade på en del vänner sedan skoltiden och såg hur deras liv vad, men vad fan skulle man med flotta hus, ha en man och tre ungar, hund och lyxiga bilar och välbetalada jobb, jag hade Tramadol. Nu fick jag det inte längre, jag var tvungen att jobba för det, från början så ville han bara knulla mig, ville jag inte så gav han mig svenska flaggans färger för det innan han våldtog mig, Tramadolen blockerade mycket av smärtan från misshandeln och mina känslor var avstängda, det hade dom varit sedan jag var väldigt ung.

Det fortsatte med att jag fick börja deala, möta upp kvinnor och män som ville köpa diverse tabletter. Jag fick nu ta riskerna ute på stan medans han kunde sitta och gotta sig hemma.

Jag hade inte mycket på mig då jag blev haffad för ringa narkotikabrott. Det ställdes många frågor, jag golade inte på honom även om jag hade lust för att detta var hans fel - tyckte jag, det var faktiskt mitt fel - .
Jag släpptes och fick dagsböter, hur jag skulle betala av det visste jag inte, jag drog inte tillbaka till fd pojkvännen. Skulle jag leda snutarna dit så skulle hans kompisar leta upp mig och göra mig till svenska flaggans färger i extrem version.

Jag hade ändå ingenting värdefullt i lägenheten, lite kläder och sånt. Men vad skulle jag göra nu. Ännu en gång blev jag stående utan någonstans att bo och framför allt helt utan Tramadol.

Tramadol. Tramadol var innehållet i kapslarna som jag svalde. Jag blev skönt mysig och lite euforisk men samtidigt så kände jag mig ganska klar i huvudet, jag blev som en människa igen. De fungerade som någon typ av antidepressivt preparat för mig. Ibland fanns det hemma Tiparol eller Tradolan vilket båda innehåller det aktiva ämnet Tramadol.
Min fd pojkvän tyckte givetvis att det var mycket bättre stämning hemma i lägenheten sedan jag började vara påverkad av Tramadol större delen av tiden. Jag testade kodein ( i sverige skrivs det ut under namnet Citidon ) men jag mådde bara illa och jag hade redan funnit tramadol som blivit en favorit, visst började jag med bensodiazepiner igen, jag ville slå mig själv på käften för att jag började igen men jag ville inte sluta. Ville verkligen inte sluta.

Jag började behöva högre doseringar och en dag så fick jag ett krampanfall vilket inte är speciellt ovanligt vid högre doser av tramadol. Det var inte det sista krampanfallet jag fick och det skrämde mig inte till att sluta svälja kapslarna.
Jag började missbruka igen...

- Penny Dreadful -

Min fd pojkvän hade börjat vara den lokala kranen för diverse substanser, det var inte längre bara bensodiazepiner som fanns tillgängligt, nu hade han börjat sälja centralstimulanta och även opioder.
Han var en av dom som både missbrukar och langar, ingen brukare utan en missbrukare. Jag hade fattat att det skulle bli svårt för mig, jag var deprimerad nu och ganska trött på livet, alkoholen gav mig ångestdämpande effekt med inte så mycket mer. Jag började fundera efter många påtryckningar från min fd pojkvän och hans vänner om jag skulle testa något nytt bortom alla valium och xanor plus alkoholen jag stoppat i mig. Jag tänkte att testa kan jag göra, men inte börja missbruka, jag ville inte hamna på behandlingshem igen, ingen avgiftning och ingen terapi.

När min fd pojkvän var ute från lägenheten några dagar senare så kände jag ett starkt sug, ett behov av att se alla tabletter och allting annat som fanns där. Det gick över till handling och jag letade igenom hans stash och fann en del olika tabletter och pulver, jag kunde välja och vraka, min osäkerhet över vad det var för något och vad de skulle göra med mig var borta, jag svalde 5 stycken kapslar, lika många som jag sett andra ta, nu var jag på en rakt nedåtgående spiral.

- Penny Dreadful -

Behandlinghemmet hade släppt mig utan att jag hade något boende vilket de flesta andra hade fått ordnat fick jag veta i efterhand, då var jag fortfarande nykter och ren men ingenstans att bo så jag kvartade hos fd pojkvännen.
Han var inte glad att se mig men han var glad för att jag kunde komma att bli en potentiell kund. Jag slaggade på bäddsoffan , hade svårt att somna då det luktade väldigt underligt och stark. Jag orkade inte tänka på det just nu, efter de milen jag hade gått så ville jag bara sova.

Dagen efter så anlände det tre män till lägenheten, bärandes på paket. dom pratade helt öppet om vad det innehöll och var det kom ifrån. Jag försökte att stänga ute deras konversation till mångt och mycket, jag ville inte bli påverkad eller triggad, jag visste vad som fanns inom räckhåll för mig men jag ville fortsätta att vara ren och nykter.
Det gick ett par dagar innan jag tog till vodka flaskan igen, jag kände mig så misslyckad men så lycklig samtidigt.
Jag började känna mig fri och ångesten försvann. Första tiden så drack jag så mycket jag orkade och kunde, jag kräkdes några gånger men brydde mig inte om det, jag var fri nu. Nu hade jag tagit mitt första steg in till vad jag kallade det för den fria världen. Att leva ett onyktert liv var en plåga för mig, jag hade redan narkomanstämpeln i pannan så varför skulle jag försöka fortsätta kämpa för att hålla mig nykter. Jag tog beslutet att jag skulle hålla mig till alkohol och endast alkohol, just nu behövde jag bara vodkan och ingen skulle ta den ifrån mig, men när det kom till narkotika så avböjde jag än så länge. Där försökte jag vara stark trots att jag hade kunnat få en till fribiljett, en till biljett till lycka och frihet inklusive alkoholen. Jag insåg att jag inte hade råd, vodkan fick jag gratis men narkotika skulle det betalas för.

Det kom män, kvinnor och tonåringar till lägenheten och alla köpte något. Alla köpte någon form av narkotika.
Desperata när dom kom in och lyckliga när dom gick ut. Jag låg på soffan och betraktade dessa människor, tyckte att dom var allmänt korkade, dom skulle bara veta hur det var på behandlingshemmet, där vill ni inte hamna.
Men vem var jag att döma dessa människor när jag inte varit bättre själv, eller var bättre, jag ligger med en flaska sprit i handen och svettas samt har ett knallrött ansikte. Det var varmt, så fruktansvärt varmt.

Jag lade undan flaskan och tänkte att nu får det räcka, jag måste upp och ut från lägenheten, jag hade varit där utan att gå ut genom dörren i över en vecka nu. Jag hade inte heller duschat. Kanske skulle jag gå på ett AA möte. Nej jag var inte redo fär det, jag hade hittat lyckan igen, friheten, berusningen. Genom alkoholen.

- Penny Dreadful -
[ just nu börjar abstinensen att greppa mig och jag måste ge mig ut för att få det jag behöver om jag ska klara av livet, mitt liv som jag har skapat och det har blivit ett helvete, därför vill jag få modet att sluta, våga söka hjälp. ]

Jag spenderade 6 månader på behandlingshemmet i Dalarna. Jag var ren, jag kunde tänka klart och hade lagt upp en plan på vad jag skulle göra nu, lagt upp små mål och långsiktiga mål. Vi var 12 stycken som var på behandlingshemmet för att bli rena från narkotikan, vi hade kommit dit vid olika tidpukter och blev redo för att åka hem vid olika tidpunkter.
Efter mina 6 månader i den gula villan så hade jag öppnat upp mig och tagit in information och råd om hur jag skulle strukturera min framtid. Problemet var att jag inte hade någonstans att bo, jag hade bott med min pojkvän men när jag åkte iväg och rensade ur min kropp från alla substanser jag svalt så fortsatte han att knarka. Det fanns ytterligare ett problem, jag hade ingen inkomst och psykologen som fanns på behandlingshemmet hade inte gett mig den informationen och de råden jag hade behövat, inte ens hälften upptäckte jag när jag hamnade i min hemstad igen. En bag med kläder,  24 år.
Vad skulle hända med mig nu. Jag hade ingen familj att vända mig till.

Jag checkade in på ett vandrarhem tills vidare. Jag sökte olika jobb, från kiosker till en position på telia. Jag lyckades ingenstans, när jag klättrade högre upp i de jobb jag sökte så var jag oftast oärlig om min bakgrund, men ibland kollade dom upp detta och fann att jag var en fd drogmissbrukare. Jag var stämplad och ingen ville anställa mig.
Efter många om och men så fick jag ett jobb som assistent åt en förståndshandikappad flicka. Jag trivdes ganska bra och fann en ny bekantskapskrets. Det gick månader och jag fortsatte att jobba, sen kom dagen då jag fick sparken, någon hade fått reda på min bakgrund och startat en djungeltelegraf som ledde till chefen.

Jag var förkrossad, efter ett tag så hade jag inte längre råd att betala för rummet på vandrarhemmet, jag bönade och bad hos socialen men ingenting hjälpte så jag tog min bag med kläder och lite hygienartiklar och makeup och vandrade några mil, det tog timmar att komma fram till det samhället jag ville till. Min fd pojkvän bodde där, det här var mitt absolut sista alternativ, jag hade inget val längre. Jag gick inte in genom den dörren med en enda tanke på att börja missbruka eller bruka bensodiazepiner. Min fd pojkvän hade nu blivit langare och nu var det inte längre bara bensodiazepiner som fanns där...

- Penny Dreadful -

Jag måste tyvärr dela upp mina inlägg lite, det är jobbigt att tänka tillbaka och skriva om allting, men kanske behöver jag ventilera mig lite också, för att kunna komma till den punkten jag vill, där jag kan sluta med heroinet, inte sätta en nål till i min arm, fot, hals, hand, inte en enda nål till. Dit vill jag komma.

Jag kommer att skriva om min missbrukarbakgrund och hoppas på att ingen tar illa vid sig utan vågar fortsätta att läsa, det finns ljuspunkter och strålar både nu och då,  kanske önskar en del av er att det här ska vara en mörk blogg där jag bara delar med mig om kabbar och nålar, det kommer att hända, men jag kommer även att få in allting som sätter en guldkant på vardagen. Jag är en missbrukare, en horsare, men även vi är människor och har ett hjärta.


Jag blev inlagd på ett behandlingshem för missbrukare uppe i Dalarna, 67 mil från mitt hem. Jag skulle bort från mitt, vad dom kallade gäng. Jag hamnade på ett öppet behandlingshem och hade möjligheten att röra mig inom området och bara komma in en viss tid på kvällen och gå upp en viss tid på morgonen, vi hade gruppterapi och individualterapi, många fick SSRI utskrivna, jag vägrade. Vad skulle jag med antidepressiva mediciner till, jag visste något som verkligen dövade allt. Efter några veckor på behandlingshemmet började jag att få upp ögonen för hur allvarligt det hade varit med mitt missbruk och att min handling faktiskt fyskiskt hade skadat två människor för att jag körde bil påverkad av narkotika och alkohol. Jag började sakta att sluta mig själv, jag drog mig in i skalet som sköldpaddorna gör och jag kände ingenting, jag var tom i ytterligare några veckor. Terapin blev intensivare för att jag drog mig undan och stängde inne alla mina känslor. Jag var där för att må bättre, för att komma ut till ett friskare liv, jag var inte där för att "sitta av tiden" och komma hem för att börja ta droger igen, men det ville jag såklart inte förstå, det gick någon vecka till och jag fick upp ögonen för att ett liv utan narkotika kanske inte är så tokigt ändå, jag funderade på hur mitt liv var innan jag började missbruka, innan jag blev beroende.

Men behandlingshemmet var inte bra, det var inte en någorlunda utbildad psykolog heller, hon var en vanlig outbildad människa och hon hade inte själv varit missbrukare, detta var någon som uppdagades några år efter min vistelse där. Det fanns två stycken av de tio som arbetade där om själva varit missbrukare och kunde förstå hur vi tänkte , hur vi mådde och hur rädda vi var för att åka hem igen. Jag rymde aldrig därifrån, några försökte, men efter några timmar eller ett dygn kom dom tillbaka och fordonet dom åkte i  var en polisbil.

Vissa sa att vi inte skulle åka hem, åker vi hem så kommer vi att trilla dig igen, vi kommer att ta återfall.
Andra sa att vi ska åka hem, men göra ett 180 graders kast och vända ryggen mot dom som man hade knarkat  tillsammans med, bryta kontakten med dessa pesoner totalt. Missbruka kan man göra ensam hemma i sin egen soffa men "ofta" så är man två stycken eller några personer som man umgås med och blir höga tillsammans.  Kanske är det så dom tänkte.

- Penny Dreadful -

Jag hade det bra under min uppväxt, en trygg familjerelation, tonåren gick jag igenom med glans.
Som ung vuxen fick jag Xanor Depot för min ångest och effekten var slående, jag började missbruka dem, fast inte i depot form längre. Jag hade en pojkvän som hade Stesolid utskrivet och tillsammans började vi missbruka bensodiazepiner och alkohol, vi hade det bra före vi upptäckte hur kroppen och hjärnan fungerade med dessa substanser i kroppen.
Det var ett flöde med xanor, stesolid/valium, sobril, temesta, nitrazepam och iktorivil genom lägenheten och vi gick om kring och var flöddrade större delen av våran vakna tid.

Efter 6-7 månader av konstant missbruk av bensodiazepiner så körde jag bil påverkad av både alkohol och xanor, jag krockade, ingen blev allvarligt skadad men mitt körkort plockades och jag var tvungen att läggas in för avgiftning.
Efter avgiftningen så gick jag med på att skickas till ett behandlingshem för ett tag för att greppa tag i mig själv på det psykiska planet då det hade plågats, plågats sönder under missbrukar perioden av bensodiazepinerna och alkoholen.

Detta var bara början...

- Penny Dreadful -

Här tänkte jag öppna min ventil och låta lite ord bilda meningar och representera det som händer i mitt liv. Kanske helt ointressant, kanske finner vissa det mer intressant men jag skriver inte för andra, jag skriver för mig själv, bara mer öppet för andra. Jag öppnar hjärtat nu.

För 8 år sedan fastnade jag i heroinets klor. I ungefär 10-12 år har jag missbrukat olika substanser.
För 8 år sedan så blev jag fast, bunden till en stol i tvångströja. Jag vet att de flesta säger att det är
mitt eget fel, det stämmer att jag satte silen, den första den andra och den trehundrade, jag valde
inte att bli beroende men jag blev det ändå, för att jag inte kunde sluta i tid, när jag insåg att det här
hade gått för långt, att det var fel, att jag behövde det för att överleva, klara av varje dag, då var det försent
för att bara lägga silen åt sidan och inte tänka på det eller sakna det mer. Men det var jag som gjorde
misstaget och satte silen i armen för åtta år sedan. Det var jag och ingen annan, jag kommer inte att
skylla mitt missbruk på någon annan. Hur och varför började jag med detta? Det fortsätter jag att skriva
lite senare, just nu måste jag försöka äta lite.

 - Penny Dreadful -